Litteratur
Tove Alsterdal
Rotvälta
Lind & Co
Som vanligt hos Alsterdal är mordet (morden) närmast diskreta, en biprodukt till ett större och kanske mer ödeläggande drama. Som den här gången förlägger sig på förväntad plats inom en ram som kunde heta ”det övergivna Norrland”.
I detta Norrland ordnar alltså tonårshopen en präktig mordbrand och flyr med sina Epa-traktorer, där sitter kvinnorna ensamlevande i sina alltför stora egnahem medan barnen alltför sällan hälsar på från storstan, där har polisen Eira Sjödin återvänt till barndomens nipor och minnen och har en bror, älskad, men farligt belägen på gränsen mellan lag och laglöshet.
En äldre man i ett äldre hus, knivmördad i sitt badkar, funnen av en son på genomresa, en son som långt, långt tidigare dömts för ett flickmord, märkligt nog utan återfunnet mordoffer, men ytterst lämpligt som deckarmotor. Gamla förorätter och ny hopplöshet, det är inte precis Ådalens poesi Alsterdal skriver, men hon har reda på allmänbildningen. Och referenserna till äkta mordfall där utredarna lagt bekännelser i munnen på oskyldiga barn är lätt igenkännliga. Men mest av allt handlar det om infriade norrlandsmord, utförda av trötta norrlandskaraktärer i naturskön omgivning och tröstlös nutid med glesbemannade poliskontor.
Alltså tycker jag nog att schablonerna står lite väl tätt i ”Rotvälta”. Den återvändande kvinnliga polisen har ett sedvanligt komplext kärleksliv, ifall ni undrar. Inte undviker hon heller en och annan bläcka på helgerna. I ett Norrland noir utan större vilja att förorena förväntningarna, även om Alsterdal behållit sin humanistiska ton och är fenomenal med tråcklet och noggrann med historiepedagogiken och spänningen.
En viss originalitet har dock det obevisade mordoffret som visar sig osedvanligt långlivad, manipulativ och illvillig. Jo, och så den där beräknande rotvältan, den var definitivt hämtad utanför standardrekvisitan.