I vanliga fall associerar vi flamenco med eldig, utlevande, närmast extatisk dans till hårdsträngad gitarr och cajón med knivskarpa könsroller. Men riktigt så blev det inte när engelska DotDotDot Company spelade, dansade och sjöng flamenco på Kulturens Hus i fredags.
Programmet var uppdelat i tre olika nummer, alla koreograferade av dansarna på scen, de tre kvinnorna Magdalena Mannion, Noemí Luz och Yinka Esi Graves. Under introduktionen talade Olof Westring från Dans i Nord om begreppet dekonstruktion vilket blev något av en nyckel till programmet. I de tre avdelningarna fanns flamencon hela tiden närvarande, men mer som klangbotten, som referens. Där fanns gitarren, där fanns den diskanta smäktande sången, där fanns förstås de smattrande klackarna i dansen, där fanns handens virvlar i luften; lockande, förföriska. Men solodansen som ju är något av ett adelsmärke för flamencon; den stolta, starkt personliga utlevelsen, fick i viss mån ge vika för en koreograferad helhet. Men alls inget fel i det – som sagt, det handlade om dekonstruktion av en tradition. En nyfiken djupdykning in i denna dans- och musikform med anor från romsk kultur i Andalusien från åtminstone 1600-tal.
Uttrycken för kärlek och längtan blev många och varierade (fattas bara!) liksom av ljuv smärta, allt med feministiska förtecken. Och nog behärskade ensemblen sina instrument och uttryck. Sedan är det smått fantastiskt hur flamencodansen med klackar och sulor är fullt förmögen att hålla två takter igång samtidigt!
En minnesvärd afton och som i fallet med all god konst: Komplex. Tolkningsbar. Förunderlig.