Titel: Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar.
Författare: Anna Elmén-Berg och Håkan Myrlund
Förlag: Piteå museums förlag.
Det visar en skrift från Piteå museum, med den ganska långa titeln ”Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar”.
Lite krångligt, men samtidigt sakligt, nästa hundra sidor bilagor. En bok som levandegör begreppet mångkultur som ett levande utbyte mellan samer och bönder i några byar i Pitebygden, nämligen Svensbyn, Böle, Roknäs och Lillpite. Djupläser man kyrkböckerna som Anna Elmén-Berg och Håkan Myrlund gjort visar det sig att mellan 1750 och 1885 fanns det ungefär 550 samer i nämnda byar. Bosatta i utkanterna, gifta inom sin egen krets, de allra flesta verksamma som extraresurs i jordbruket, som pigor, drängar och daglönare.
Det är inget mindre än en pionjärinsats författarna utfört, ett exempel på hur spännande släktforskning kan bli om den kombineras med historiskt spårsinne och viljan att upptäcka det okända. Det verkliga antalet samer i kustbyarna förblir uppskattningar, kanske runt 1000 individer under samma period, men källorna är inte helt tydliga och rörligheten i gruppen var stor. Troligen är också den samiska närvaron äldre, mycket äldre än vad källorna anger. Efter 1880 upphör beteckningen ”lapp” i kyrkböckerna, det kan ha många orsaker, exempelvis behöver inte en arbetare i massaindustrin särskiljas som ”lapp” längre.
Den samiska närvaron behöver större historisk uppmärksamhet. I södra Norrland fanns sockensamerna, en mer institutionaliserad närvaro i varje socken av en samisk familj som skötte sysslor som majoritetssamhället inte ville veta av, exempelvis hästslakt, men också hantverk, kanske främst korgslöjd. Däremot fanns ingen (känd) samisk bosättning på det sätt som beskrivs från Piteå landsförsamling. Sockensamer fanns i Norrbotten också, men inte på samma genomorganiserade sätt.
Någon idyll var det samiska livet inte, barnadödligheten var högre, fattigdomen djupare, liksom underordningen. Kyrkan drev sin försvenskning och gav namnet Per åt alla som hette Biera (eller liknande). Men källorna finns, ortnamnen lämnar sina spår, arkeologerna gör sina fynd. Det som fanns i fyra Pitebyar fanns säkert på många andra ställen. En liknande undersökning borde absolut göras i Luleåtrakten, historien behöver sitt rättvisetänk.