Litteratur
Ulf Bjereld, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors: ”Att älska den man kan få – Januariavtalet och svensk demokrati i förändring”, Atlas förlag.
Valet till Riksdagen närmar sig med stora steg. Partierna mobiliserar, opinionsinstituten kommer med färska siffror på medborgarnas sympatier. Kort sagt, temperaturen stiger. Trion Ulf Bjereld, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors (professorer och doktorer alla tre) kommer nu med ”Att älska den man inte kan få” som tar sin utgångspunkt i hur det beramade Januariavtalet 2019 påverkade svensk politik i grunden. Ett stycke nutidshistoria för den politiskt intresserade att grotta ner sig i.
För frågan är ju hur det blev möjligt att en vänsterregering kunde sitta vid makten i åtta år trots en högermajoritet i Riksdagen åren 2014– 2022. ”Det svenska undantaget”, närmast unikt ur ett europeiskt perspektiv. Och en del av svaret handlar om hur vi gått från att rösta utifrån en traditionell höger-vänsterskala till en värdegrundstyrd, kulturell konfliktdimension. Alltså den så omtalade GAL-TAN skalan. Där GAL står för Grön, Alternativ och Liberal och TAN för Traditionell, Auktoritativ och Nationalism.
När Alliansen bildades efter att centerledaren Maud Olofsson bjöd in till möte i Högfors våren 2004 fick borgerligheten äntligen fart på sin gemensamma politik. Moderaterna kunde med sin smarta slogan ”Det nya arbetarpartiet” leda Alliansen till en historisk seger i valet 2006. Den egna riksdagsmajoriteten kunde växlas ut i en mängd reformer såsom allehanda privatiseringar och skattepolitik. Men så, i valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i Riksdagen och satte käppar i hjulen. Alliansen tappade sin majoritet och började krackelera (för att nu drastiskt sammanfatta en process som tog sina år) och S och MP kunde återta makten med stöd av Vänsterpartiet i valet 2014. Därpå, efter 134 dagars förhandling efter valet 2018, slogs spiken i kistan på Alliansen när såväl Centern som Liberalerna sade nej till Ulf Kristersson som statsminister för att i stället godkänna Stefan Löfven. Centerledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund ville inte ta i SD med tång. Uttryck som när Martin Strid, Sverigedemokratisk kommunpolitiker i Borlänge 2017 säger: ”Muslimer är inte fullt ut människor” blev för svårsmält.
Det är på många sätt en fascinerande analys av alla de turer, finter och spel som präglade de stormiga år där svensk politisk kultur delvis skrevs om. Det är sakligt, ickevärderande men kanske lite onödigt omständligt. En nyttig historielektion med länkar bak i tiden. Nu trianguleras SD:s politik, det vill säga normaliseras av de partier som återstår av Alliansen. Övriga kämpar emot. Sådan är situationen i juli, det blir en kamp in i kaklet.