Litteratur
Lars Hedström
Ögonblicken
Ordfirman
En helt tunn bok vars innehåll kränger halsbrytande mellan det sublima och det något, ja, låt oss säga ”ofärdiga”. En del noveller är polerade små underverk, andra åter är ofullgångna försök som ropar efter redaktörer, rödpennor och eftertanke.
Baksidestexten utlovar en tematisk trohet runt folkhemstanken, vilken nog uppfyller förlagets Petersen mer än novellernas Hedström. Den senare är ju som bäst när han verkligen tvivlar och grubblar, närmar han sig troheten i någon ideologi går det betydligt sämre. Distans och erfarenhetens kristallation – de ger liv åt hans uttryck, hans scener och minnen. Kommer däremot goda tankar och sentimentalitet i vägen, då går det illa med komposition och gestaltning, som i de inledande novellerna om morfar John, ”min evige hjälte, stark och snäll” och mormor Edla ”den goda urmodern”. Alla tycker om solens värme, men alla vet också vådan av att stirra in i dess oerhörda sken. Inför det starka måste vi söka skydd och se vid sidan om. När vi försöker iaktta och göra oss bilder. Endast paroller ritas med versaler, kärlek skrivs bäst som antydningar, som skuggorna på grottans vägg.
Den bästa novellen handlar om Abels träskor. Själva upptakten är egensinnig, en arbetarklassens representant på järnverket som vägrar andra skodon är träskor. En individualist i kollektivet, men en möjliggörare, en som gör arbetet helt, ett inventarium som lägger beslag på en av duscharna utan att någon ifrågasätter privilegiet. Står inte Abel på blandarbryggan fungerar inte processen, inget järn blir till. ”Abel hade haft nitton år på sig att arbeta in rutinerna. Nitton år på blandarbryggans yttersta kant med stålskänkarnas skarpa sken i sitt ansikte under skiftets åtta timmar”.
Den meningen. Essensen av tungt industriarbete, precisionen, uthålligheten, egensinnigheten. De tunga orden, som vore de också tunga säckar av tillsatsämnen, malm eller stål. Abel, en enskild som också är massan, ett enda öde men samtidigt allas.
Mer sådant, om detta särskilda ställe i Luleå, profilen som gjorde staden skarpt synlig under förra århundradet. Och den där arbetaren i träskor, han vars ställning och styrka ingen kunde sätta sig över. Inte särskilt folkhemskt, men säreget tydligt om Luleås karaktär.