I tjugonånting år hade de legat i en kartong, osentimentalt nedslängda i ett gytter av små plastpjäxor, trådsmala ridbyxor och revad chiffong. Barnen satte genast igång med yrkeslekar, veterinär-Barbie, pilot-Barbie, dykar-Barbie. Jag hade bara ögon för kläderna. Parade ihop, klädde på, bytte om. Det var alltid det huvudsakliga nöjet för mig. Oförklarligt tillfredsställande, hur klänningslivet passade så precis och gjorde dockan så riktig. Ett hölje som fyllde innehållet med mening.
Det är med samma växande förundran, och förtjusning, jag läser Inger Edelfeldts nya novellsamling, betitlad just "Kläderna". Tio berättelser som på olika vis belyser ytans oanade djup. Ekiperingens enastående relevans.
En frånskild mamma, utfattig kulturarbetare, som ändå inte kan avstå från lockelsen i ännu en perfekt vintageklänning. Ytterligare klänningar, de som förvandlar kroppar till subkulturer, stjärnstoft, hustrur eller älvor. En upprorisk svart hatt och en lika trotsig skir broderad tunika. Och den osannolika kappan från NK, svindyr, bedagad och aldrig använd. Allt vi gömmer i garderoben, allt vi gräver fram.
Temat är knivskarpt och fascinerande, ändå undrar jag om jag ens hade upptäckt det om romanen hetat något annat. Så ledig och omedelbar är Edelfelts prosa, att berättelsernas och helhetens undersömmar blir tydliga först på mycket nära håll. Eller efteråt, när jag vänder och vrider på novellerna för att begripa hur de är gjorda.
Det är en njutning att läsa "Kläderna", konstant fängslande och underhållande, infallsrik och lika säker på femtonåringens som åttioåringens mått och perspektiv. En klippdockelek av en stor stilist och karaktärstecknare. Haute couture för bokhyllan.