Jag är i och för sig inte helt säker på att den 139-sidiga bilderboken med sina naivistiska illustrationer verkligen är ämnad för barn. Eller för mig. Kanske är det snarare privata minnesanteckningar, sentimentala och en smula pratsjuka. Som mormor vid köksbordet när det skymmer. Det personliga värdet är oskattbart, men hur är det med det litterära?
Femåringen har i alla fall redan satt sig till rätta, med blicken svischande ner för den första bildens snöklädda kälkbacke. Jag läser: ”Visste du att om man inte har en kälke så kan man göra sig en själv?”
Vidare, genom utflykter och sparktåg, påskbestyr och gömma nyckel, kreativ hemmabio med urklippta serietidningsrutor och björksavsdricka. Texten är nostalgisk, absolut, men inte särskilt hjärtnupen. Framför allt har Larsson ett genuint barnperspektiv, den sortens förundran inför leken och tingen som många människor blott kan simulera när de uppnått vuxen ålder.
Det finns en uppfriskande chosefri hållning i så väl ord som bild. Inga stora gester, ingen tillgjort exalterad berättarröst. Och dessutom finns mörkret och farligheten som alltid omgärdar ett barnaliv, och kanske extra mycket på 1940- och 50-talet då barnen i betydligt högre utsträckning lämnades åt sig själva. Vuxencyklar, sommarkoloni, barfotaåkning på klipphällarna.
Jag och femåringen läser 40 sidor. Vi läser tio till, och tio till. Sen är det middag. ”Hur tycker du att det verkar ha varit, förr i tiden?” frågar jag. ”De gjorde roliga saker HELA TIDEN!” fastslår dottern, som uppenbarligen fått stärka alltför få gardiner i sitt liv.
"I min barndoms berså" är inte utan brister, Larsson kunde gott ha kostat på sig en nyansering av känslolivets vindlingar och en viss språklig uppstramning. Men som högläsningsbok för sena förskoleåldern eller grundskolans tidiga år har den en stor charm. Säkert också som minnesvandring för Larssons generationskamrater. De som hade roligt nästan jämt.