Norska Amalie Stalheim briljerar

Säsongspremiär för kammarorkestern och Acusticum fylls av förväntansstinna och applådnödiga besökare i olika åldrar, redo att glupa i sig av en välsmakande klanglig trerättersmiddag.

Solisten, det norska cellostjärnskottet Amalie Stalheim, briljerade under konserten med Norrbottens kammarorkester.

Solisten, det norska cellostjärnskottet Amalie Stalheim, briljerade under konserten med Norrbottens kammarorkester.

Foto: Nikolaj Lund

Recension2019-09-12 15:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På första tallriken finner vi Andrea Tarrodis färgrika genombrottsverk ”Zephyros”från 2009. Från inledningens subtila stråkar, blås och xylofonplink – som barkbåtar som styr ut i kvällsbrisen – förs vi in i en dovt högstämd, Allan Pettersson-mörk ljudvärld av dissonant stråksvirr och dundrande slagverk, regntunga klangmoln i majestätisk förflyttning över himlen, innan allt klingar ut fridfullt med perkussivt småplock och lätta stråkdrag. Enastående. Och ja, att en ung och högeligen verksam kvinnlig tonsättare som Tarrodi kan markera revir i den av sedan länge bortgångna europeiska män tämligen fullknökade grotta som den klassiska musikvärlden ännu utgör är såklart ett steg i rätt riktning.

Därefter gör kvällens solist, norska cellostjärnskottet Amalie Stalheim, entré och vi kastar oss med hull och hår in i Pjotr Tjajkovskijs ”Rokoko-variationer” från 1876, Mozart-lätt och vemodsmörkt, hästar i snabb ritt och darriga månskensvandringar längs svajande hängbroar. Blåset mässar myndigt, stråkarna pizzicatotrippar och lövsågssnickrar och instrumentgrupperna piruetterar runt varandra alltmedan Stalheim gnider varje uns känsla ur cellosträngarna och briljerar med hisnande soloutflykter. Fantastiskt.

Efter paus med diverse mingel och kolhydratsintag är vi så taggade att låta oss blåsas omkull av Felix Mendelsohns drygt halvtimmeslånga första symfoni, komponerad 1824 av ett blott femtonårigt underbarn och än idag förkrossande i sin orkestrala kraft. Som ett dundrande godståg, en skumpande diligens eller en stimmig cirkusvagn fullastad med klangsensationer - pastorala, vemodsmättade, lekfullt katt-och råttaktiga, kallsvettigt dramatiska och åskdundrande kraftfulla.

Detta är musik av det slag som lätt riskerar att överskuggas av karikatyren av sig själv, då den efterapats i det oändliga de senaste 200 åren, bildat skola för hur sinnesstämningar gestaltas muskaliskt; att den här får visas upp i helfigur, i all sin kraft och nyansrikedom, av en topporkester under mild ledning av dirigentlegenden Okko Kamu, är inget annat än en kulturgärning. Tackom och lovom.

Hösten är därmed officiellt påbörjad för såväl Norrbottens kammarorkester som Pitebygdens musikförbund. To be continued.

Norrbottens Kammarorkester

Solist: Amalie Stalheim, cello Dirigent: Okko Kamu Studio Acusticum, onsdag 11 september