Runt om längs alla fyra sidorna stolar för eleverna i årskurs åtta och nio i Jokkmokk. Musiken griper tag i en och dansarna far fram så lekande lätt genom sin skog. De är iklädda yviga kjolar eller shorts och en poäng är att vem som har på sig vad, alltså om manliga eller kvinnliga dansare bär kjol eller shorts, är helt blandat.
Det här är bra. Tänker jag nästan genast.
Musiken är till en början verkligen en svart skog, och min skogsälskande men kritiskt tänkande hjärna hinner reflektera: Typiskt att skogen alltid ska beskrivas som mörk och lite läskig eller rentav farlig. Men jag släpper det, för det är så typiskt mig att tänka så och jag blir lika trött på min egen förutsägbarhet som på schablonen av skogen.
Vad är det då som gestaltas i ”Black Forest”? Kanske detta att formas till människa i med och motgång, som en del av en grupp och samtidigt med ett behov av att få vara sig själv och kanske till och med sticka ut. Svårigheterna i detta att vara en social varelse, men också nödvändigheten i detsamma. Ibland räcker någon ut en hand, ibland släpper någon taget. Ibland uppstår ett tomrum efter någon, tills nästa tar dess plats.
Black Forest är energi, ibland på gränsen till något om inte psykotiskt, så i alla fall explosivt, eller imploderande. Ibland vibrerar det i golvet och ljudvågen fortplantas ut dansarnas yttersta kroppsdelar. Ibland är det alldeles tyst.
När danskropparna börjar rulla på rad över golvet och den som är längst fram stiger upp för att hoppa över de andra, tillbaka längst bak där hen lägger sig ner och börjar rulla igen, uppstår en evig rörelse. Då är undertecknad där igen: Larvfötter på en skogsskördare! Kalavverkning! Hade jag alls tänkt så om inte föreställningen hade haft ordet Forest i titeln?
Det är kanske detta som är modern dans. Det som kan kännas initialt rätt svårgreppbart plockar likafullt fram känslor och associationer ur djupet på oss. Skärpning nu: Den där rörelsen är ett kretslopp, ett cirkulärt urfolkstänkande. Och mer skogskonkret: Där den liggande veden är en förutsättning för nytt liv.
Det är till sist så fint att de här föreställningarna når skolelever i Jokkmokk. Där unga män far fram lätta som fjun och starka som björnar i kjol över ett blankbonat dansgolv. Det är alltid med viss ångest jag går på skolföreställningar. För de är alltid där, tjejerna som får fnissbryt och killarna som ser dödligt generade ut när en aktör närmar sig. Så är det bara – varje gång. Men att alls tillåta dem att sitta och titta i sina telefoner under tiden som andra kämpar så att svetten skvätter, det är väl ändå lite på gränsen till vad som är okej?