Litteratur
Huset vid pärlälvens slut
William Älgebrink
Romanus&Selling
Ja, och så det vanliga, skogen är väldig, liksom avstånden och mörkret, både inom och utom människorna. Det är en slags deckare om den säregne Dylan, busschauffören och så en liten pojke som beundrar sin ”bussis” och följer med i skolskjutsen. I teckningen av Dylans tanke och handling finns en psykologisk finkänslighet som överraskar i deckarsammanhanget, i dramats tematik och åtskilligt av dialog och replikföringen finns det inte.
Att avslöja handlingen skulle dräpa läsupplevelsen för den som vill gå vidare, våldet är åtskilligt, vilket i nästan varje deckare är något av ett mysterium. I det vanliga livet, bland de allra flesta människor, är nutidsvåld oerhört sällsynt. Gängkriminellas undantagstillvaro frånräknad. I deckaren är våldet alltid en bärande faktor, beståndsdelen som föder resten av handlingen, som motiverar intrig och upplösning. Hos en författare som Åsa Larsson blir detta till en motsättning, man tror sig läsa en realistisk och mycket välskriven roman tills massakrerna plötsligt väller fram.
Något liknande drabbar Älgebrink, våldets möjlighet är deckarens motiv, den ganska känsliga prosan är dess kontrapart. När de stöter samman blir det antingen sentimentalt eller splattrigt. Inte helt balanserat. Men titeln är vacker, just därför att älvens namn är ren poesi.