Musik
Norrbottens Kammarorkester under ledning av Isabelle van Keulen
Violinkonsert i D-dur samt Symfoni nr 8 i F-dur av Ludwig van Beethoven
Kulturens hus, fredag 13 september
Beethoven skrev bara en Violinkonsert men den tillhör idag standardrepertoaren världen över. Första satsen har en smittande enkel melodi. Andra satsens flödande violiner med sina stundvis tipptåiga pizzikaton gled sömlöst över i den avslutande satsens svepande stråkar där musiken liksom andas av sig själv. Det är små nyanser och säkert även en smaksak, men jag hade föredragit en mer lyrisk och mindre attackerande ton i van Keulens solopartier. Och kadensen i första satsen har jag svårt för – dess enda egentliga musikaliska funktion är att låta solisten tekniskt briljera och är heller inte komponerad av Beethoven. Den känns bara inklämd.
Efter paus vankades den 8:e symfonin. Googlar man på Beethovens nio symfonier så är det en handfull det handlar om: Nr 3, ”Eroican”, den kanske mest utmanande i ett europeiskt tumult under Napoleontiden. Där är ödessymfonin, nr 5, med sitt demoniska ursinne; den mest ikoniska och samtidigt mest uttjatade av alla hans symfonier, den orkestrala motsvarigheten till ”Für Elise”. Även Pastoralsymfonin, nr 6 med sina mjuka målande övergångar räknas dit liksom den suggestivt dansanta 7:e symfonin samt förstås den 9:e med sitt rasande frihetspatos där sista satsens ”An die Freude” gick och blev EU:s signaturmelodi.
Mindre känd och långtifrån lika ofta spelad är hans symfoni nr 8, komponerad åren 1811-12. Charmant, lekfull och ytligt sett lättsam i sin struktur med snygga rytmiseringar och plötsliga temposkiftningar. Men inte det magistrala anslaget och ingalunda det kraftpaket som normalt kännetecknar maestrons symfonier. Och om programbladets citat där Beethoven på frågan varför 8:an inte är lika populär som hans 7:e symfoni lär ha svarat: ”eftersom åttan är så mycket bättre” kan jag inte tänka annat än; fan tro’t.
Det är musik med gott humör. Exempelvis i fagotternas punktartade spel i första satsen med sitt vackra tema som vandrar runt i orkesterns olika sektioner. Samma i tredje satsens menuett där hornen och en cello plötsligt far iväg på en egen liten utflykt. Charmigt som sagt. Och väl framfört.