Den nya romanen ”Koka björn” infriar de livslånga förväntningar som häftar vid allt Niemi gjort efter ”Populärmusik från Vittula”. Berättarglädjen, dialogernas humor och värme, spänningen, pedagogiken i de historiska scenerierna. En god bok helt enkelt.
Helst vill man dröja vid allt detta goda, ”Koka björn” är nämligen ett mycket fascinerande besök i Kengis och Tornedalen av 1852. Prosten Lars Levi Laestadius står på krönet av sitt livsverk. Väckelsen, kampen mot superiet och lönnkrogarna och så vanligt församlingsarbete. En och annan botanisk examination förstås, rara carexfynd i myrmarkerna. Men pigan Hilda likaså, hon som försvunnit och som prosten och skyddslingen Jussi hittar nerkörd i dyn, mördad.
Samepojken Jussi, fattig och misshandlad, en slags Watson om nu Laestadius är Sherlock. Åtminstone uppträder han så, medan länsman Brahe är dum och full är prosten smart och vetenskaplig, samlar in de ledtrådar Brahe missar. Jussi antecknar, prosten sniffar lukter och ser gropar i ängshöet.
Så långt är allt väl med romanen, Niemi vänder blicken som bäste museiguide, förklarar med lätt hand, både lärd och roande. Små utvikningar passerar vacker infogade, det samiska upproret i Kautokeino, lönnkrögarnas reträtt, väckelserörelsens predikanter på besök, liikutuksians passionerade hänryckning. En särskild eloge till mästerskapet att få den historiska dialogen trovärdig och att fånga känslan i ögonblick av somrig natur längst i norr. Och prostens grubbel över de återstående gåtorna, kom kvinnorna med, var kyrkans timmer helt uppruttet, väckte väckelsen också ondskans demon?
Det mesta görs rätt och vackert, men allt längre in i romanen görs det också alltför ofta och alltför tydligt. Laestadius som deckarhjälte går väl an, men sedan kommer mord två och mord tre och lite mer misshandel och ben som krossas och lik som sväller. Jussi blir orättvist anklagad och far verkligen illa, liksom romanen. Spänningsmarkörerna trängs med den där slabbigheten som våldsskildringar i deckarnas epok sällan törs undvika. Niemi behärskar skräckkonsten väl sedan ungdomsböckerna och avstår inte han heller.
”Koka björn” börjar som spännande roman och slutar som svart-vit standarddeckare. Historiedidaktiken prövas några gånger för ofta, hämnden hugger till och säcken sys ihop gudved med vilka trådar, och för Jussi går solen upp i väster, märkligt nog.
Jag spår alltså stor framgång och ser fram mot nästa bok av denne formidable berättare, en bok som äntligen törs lämna det succéartade skrivsättet och ägnar sig åt prostens grubblerier enbart.