Musik
New Directions 2020
Medverkande: Norrbotten NEO, Erik Westbergs Vokalensemble
Dirigenter: Baldur Brönnimann, Erik Westberg
Solister: Markus Wargh (orgel), Stefan Östersjö (Chapman stick), Katherine Osbourne (sång, recitation)
Konferencier: Märet Öman
Studio Acusticum, måndag 3 februari
En sjurätters finsmakarmiddag tillagad av två av länets spetsensembler och med inte mindre än tre uruppföranden på menyn. För utmärkt ciceronskap svarar rutinerade jazzradioprofilen Märet Öman.
Norrbotten NEO, under inlevelsefylld ledning av schweiziske Baldur Brönnimann, inleder åskknallsexplosivt med italienska Silvia Colasantis lika dynamiska som subtila gestaltning av elementen i ”In the earth and air”, inspirerad av en dikt av James Joyce och full av stråk- och blåsdaller, perkussivt småplock och pianistiska böljor. ”Deux visions” av turkiska Füsun Köksal är en ljuvlig historia, den sväller och stiger som en mångfärgad klangballong, här myrstacksmyllras och bygget av bräckliga klangväggar saboteras gång på gång av piano och slagverk. I nederländske Jan Peter de Graaffs uruppförda ”Pascal” kombineras elegant det porlande, hamrande och thrilleraktigt pulserande, och NEO-konserten avslutas stilfullt stökigt och drömskt skevt med Kent Olofssons häftiga ”Cathedra I-III” där Stefan Östersjö brötar loss på 10-strängade ”hypergitarren” Chapman stick, och via midi-styrning, också låter orgelbjässen ljuda.
Därefter intas scenen av maestro Erik Westberg och ett tjog män och kvinnor, vars välmodulerade stämmor snabbt fyller den voluminösa Acusticumsalen på bredden och höjden. Det hela inleds oklanderligt med Frank Martins ”Songs of Ariel” från 1950 och avslutas mäktigt (med tillskott av Markus Wargh på ångestfyllt flåsande orgel) med uruppförandet av Carl Unander-Scharins labyrintiska, orosfyllda ”The cloud of unknowing”, baserad på en anonym 1300-talstext om närmandet till Gud och existensens mysterium, men kvällens mest uppfriskande vokalstycke är onekligen unga belgiska tonsättaren Liesbeth Decrocks originella kvartett ”I am”.
Som sagt, en förträfflig konsertkväll. Ställd mot New Directions som arrangemangsidé är den dock aningen problematisk, för det som började 2013 som en ytterst ambitiös och programmässigt imponerande 4-dagarsfestival för nya musikaliska uttryck har numera reducerats till en - förvisso högklassig – förevisning av två av länsmusikens husensembler. Vilket, all kvalitet till trots, faktiskt känns i futtigaste laget givet de ursprungliga ambitionerna. Och jag frågar mig om detta sakernas tillstånd är vad vi ska förvänta oss framgent eller om det är värt att fortsätta hoppas på en festival som gör begreppet ”nya riktningar” rättvisa. Men en fin kväll var det.