Litteratur
Lina Stoltz, text.
Martina Lundgren, illustrationer
Syskongatan 5
Barents Publisher
Berättelsens huvudperson är åttaåriga Coralie. Hon har just fått en fabriksny röd cykel och ger sig ut på en längre cykeltur än hon får. Redan här börjar det pirra lite i magen. Hur ska det gå?
När Coralie så hör sång från ett gult hus går hon in. Där blir hon serverad saft och tårta. Men fikat ska visst betalas och hon, som inte har några pengar med sig, rusar iväg utan cykel, snavar och slår sig. Hon träffar då Hampus, en tatuerad man med en bäbis, som försöker hjälpa till. Ska hon våga lita på honom?
För säkerhets skull halvljuger Coralie och fortsätter sedan med att bara berätta delar av sanningen för mamma. Och vad det gula huset, som Coralie kallar ”Noras kafé”, är för ett ställe förstår ingen av de vuxna. Så ja, det finns definitivt mycket att samtala om i ”Syskongatan 5” och även vuxna får något eget att fundera över. Till exempel på hur, och om, vi ska förmedla känslor av tillit och säkerhet så att barn utan rädsla ska kunna ta emot hjälp även av främlingar.
”Syskongatan 5” är illustrerad och med enkla medel gestaltar Martina Lundgren Coralies känslor så läsaren kommer huvudpersonen närmare. En bild gör mig dock förvirrad. En hund, som aldrig nämns i texten, tycks sitta i baksätet på mammans bil. Det är en onödig korrekturmiss i en annars läsvärd och nervkittlande bok.