Dans
Våroffer
Kompositör: Igor Stravinskij
Koreografi, scenografi och kostymdesign: Martin Forsberg i nära samarbete med ensemblen Dansare: Alberte Buch Gøbel, Chiang Liu, Johanna Forsehag
Från 10 år
Gästspel av Norrdans, Dansinitiativet, Luleå i 28 januari
Omtumlad vet jag inte vad som väntar näst till Stravinskijs musik, mer än att jag verkligen inte tror att någon ung kvinna, som enligt ursprungsberättelsen, ska offras till våren.
Med fantasi och lekens möjlighet har de skapat en cirkulär rörelse. Dansarna springer eller rör sig fort runt på den kvadratiska scenen. Stannar hastigt upp till de hårda, rytmiska delarna i stycket, för att sen fortsätta. Stoppar upp för att flytta något eller interagera med publiken som finns längs sidorna.
De tre dansarna delar scenen med en mängd vardagsföremål i plast. Tingen känns placerade lite hur som helst och används lite hur som helst, men är nästan lika centrala i koreografin dansarnas rörelser. Ibland är föremålen noggrant placerade. Ibland flyttas de bara för att röras vid eller få en tydlig uppgift som när en rytm som skapas på den skaftlösa röda krattan.
Det största föremålet är en grå presenning. Den används för att krypa under, att skapa oväsen med eller, som till finalen, att samla föremål i. Grejorna kastas sen upp i ett fyrverkeri av orange öronproppar. Och jag anar att här finns nog ändå ett offer.
Delvis beror det på fonden. Den utgörs av två stora presenningar utsmyckade med geometriska former. Några av dem är avgränsade med svarta rektanglar som i konstnären Mondrians ”Kompositioner”, men betydligt mer skevande. Bortom lek och infall finns nog här något annat.
När ”Våroffer” har premiär i Paris 1913 är det i en tid av oro, första världskriget bryter ut ett år senare, och samtidigt tilltro till framtiden.
Men även vår tid är oroande och utvecklingen helst snabbt lösa de problem vi själva skapat. Och oron och brådskan tycks ha något med Norrdans lekfulla, intensiva uppsättning av ”Våroffer” att göra. Det beror på alla grejor i plast som dansarna är så upptagna av och med. De blir en bild av ”konsumtion som meningen med livet”. Tingen kastas sen upp likt flammorna i en majbrasa som en hyllning till våren - eller som ett slags offer för att få fortsätta ha en massa prylar att tanklöst leka med.