Thomas Petersson har många år i humorbranschen och är en stand up-veteran. Från scenen får vi höra att han för några år sedan trivdes med att åka runt med den show där han firade sitt 20-årsjubileum med att ge höjdpunkterna från karriären. Men att han nu vill åka ut igen ”för att gör min aktuella show som tar upp aktuella ämnen”.
Vi får sedan: anekdoter från en fyra år gammal kändisinnebandymatch, Håkan Juholt-skämt, veta att det finns reklamlåtar som fastar i hjärnan, att cyklister dopar sig, att kvällstidningarnas rubriksättare överdriver och att det är irriterande när folk inte blinkar i rondeller.
Vi får dessutom berättat för oss att Leif GW Persson andas tungt, att hans efterträdare i Efterlyst, Tommy Lindström, kammade över håret över hjässan, det tokiga att prinsessan Estelles namn nästan låter som ett chipsmärke, att ryktet om jordens övergång 2012 var överdrivet, att Grekland har levt över sina tillgångar och att det är mycket matlagnings- och inredningsprogram på tv.
Jag får nog lov att säga att jag hade väntat mig aningen mer aktualiteter än så efter Peterssons inledning. Jag hade inte det innan jag tog mig till Kulturens hus, det är väl inte det som är hallänningens signum, men när jag bänkade mig i en välfylld salong och omgående serverades nyheten – här blir det aktuellt och fräscht – så trodde jag faktiskt på hans varudeklaration.
Men ovanstående tillsammans med att det har funnits hästkött i lasagne var antagligen det som skulle vara nytt. Det som inte kan vara meningen att sortera in i det facket är väl skämt om att doppresenter sällan kommer till användning och Sverige tittar längtansfull mot USA.
Det är förstås imponerande av Thomas Petersson att utan scenografi, bildvisning eller en enda annan person än sig själv på scen, lyckas hålla tempo i två timmar och 20 minuter. Det är visserligen som att imponeras av att en frisör kan klippa eller att en grävmaskinist kan gräva. Detta är ju Thomas Peterssons jobb. Men det är få förunnat att lyckas driva igenom en sådan show utan bistånd och med den ordfrekvensen.
Det oaktuella aktuella kan jag leva med, särskilt när publiken inte verkar störas utan på sina ställen gapflabbar rakt ut. Vad jag, om jag ska uttrycka mig milt, har betydligt svårare för är detta förbannade harvande i skillnaden på kvinnor och män. Tröttsamt. T r ö t t s a m t.
Säga vapenhot istället för bröllop och förklara med ”ja, bröllop är så nära vapenhot man kan komma”, prata om ”musöppnare”, att svärmor är förjävlig och att ”kärringen därhemma börjar bli sladdrig” är inte bara oaktuellt. Det var det 1942. Det är trist och nedvärderande och illa. ”Och här vill jag säga er gubbar: Tjejer fiser också!”
Detta är en alldeles för stor del av andra akten. Det Peterson faktiskt gör fint är istället när han långa stunder agerar en slags livscoach. Det är inga revolutionerande filosofiska tankar, mer glaset är halvtomt (jo, han har en längre monolog om det. År 2014) men han predikar i all sin enkelhet för oss vikten av att vara glad. Vad det kan göra med oss själva, vår omgivning och med hela vårt samhälle att bjussa på oss själva och ta vara på livet. Det är skrattretande enkelt som ”man blir gladare av att vara glad än att vara förbannad” men han gör det med sådan övertygelse och inlevelse att det efter en längre tids monolog börjar präntas in i medvetandet. Skön känsla.