Eller möjligen ingenting, en Anonymus i världslitteraturen, ett bevis på att kvalitet är en inneboende egenskap hos texten, inte ett knep från marknadsavdelningen. Elena Ferrante behöver inte stylade författarporträtt, inga sliskiga intervjuer heller, det räcker med att hon skriver.
Och så osannolikt fängslande hon nu gör i den andra delen i sin Neapelberättelse, ”Hennes nya namn”. Den som ägnas vuxenblivandets febriga period för flickorna
Lila och Elena. De två som ödet borde ha gett liknande liv, eftersom det gav dem liknande förutsättningar. Men medan den första fångas i ett olyckligt resonemangsäktenskap (med en charkuterist) öppnas världen för den andra genom oavbrutna studieframgångar. Flitens belöning blir Elenas; höga betyg och nya vägar ut från den neapolitanska efterblivenheten. Lilas lön blir lyx, sportbil och olycka.
Visst kan detta läsas feministiskt, på det enkla sättet, som en slags pedagogisk plansch. Men Ferrante skriver inte pedagogik utan om verkliga människor i deras stora komplexitet, hon skriver passioner som gör liv till dårskap och begåvning till en belastning. Lila är det romantiska geniet i fel kropp, på fel ställe, i Neapels fattigkvarter.
Hon är aldrig utvald, ändå har hon de magiska förmågan att i varje kontakt med de böcker och väsentliga texter som oftast förmenas henne i vardagslivet omedelbart omsätta dem till renaste guld.
Som när hon där på stranden på ön Ischia, den magiska sommaren när allt vänder för de båda väninnorna, läser Beckett och genast drar ut bokens trådar till de tyngsta existentiella frågorna. Bekymmerslöst, självklart, med givet tolkningsföreträde.
Mitt i bokens dramatiska höjdpunkt och vändpunkt lägger Ferrante den scenen som är helt lysande. Elena som lånat ut boken är mest rädd för att den ska få sand mellan bladen och har faktiskt inte läst den, Lila gör omedelbart djuptolkningen. Bägge är samtidigt unga och ständigt förälskade, med eller utan äktenskap, med eller utan pojkar i närheten. Men hon som berättar alltsammans, Elena, har disciplinen, Lila har bara raseriet bakom sin begåvning. Hon gör ständiga katastrofer och älskar och slår ihjäl med samma varma själ. Elena gör sina läxor.
Ferrante har valt att lägga berättelsen om Italiens moderna väg i sinnena och kropparna hos två unga flickor längs Neapels medeltida gränder. Klokt nog. Hon är alltid större än de enkla förklaringarna till hennes storhet.