Det som inte är kultur och skapat av människan är natur; orört, ursprungligt och vilt, jungfruligt har man sagt ibland, sublimt andra gånger. Lappland är orörd natur, storslagen med alla sina nationalparker och fjäll. Men samerna då, de är alltså kultur, med sina uråldriga seder, sina näringsfång och sitt mångsidiga nyttjande av – just naturen.
Eller är samerna också en slags orörd vildhet, en fortsättning på naturen helt enkelt? Den här långa inledningen försöker avgränsa komplexiteten i en nyligen framlagd doktorsavhandling med titeln ”Ett med naturen”. Tore Andersson Hjulman gör där ett antal fallbeskrivningar där det tidiga 1900-talets nyvaknade intresse för naturskydd kom i olika slags konflikter med de samer som faktiskt levde och verkade i dessa skyddade områden. Och som naturligtvis borde haft rätten att bestämma över sina marker, även om inte äganderättsbegreppet var exakt detsamma som för exempelvis bönderna.
Men som istället fann sig indragna i stora spel och maktutövande från det moderna samhället, det som inte bara utsatte deras marker för storskalig och brutal exploatering (vattenkraft, gruvor) utan även intervenerade med den goda viljan att skydda samma marker och bevara deras vilda orördhet med inrättandet av nationalparker.
I den skärningspunkten skulle samerna leva och arbeta, antingen det nu var som renskötande ideal eller som pragmatiska småbrukare eller kanske arbetare åt turistnäringen eller kraftbolagen. Skulle naturvårdspolitiken betrakta samerna med den rasinfluerade tanken att ”lapp ska lapp förbliva”, alltså som ett naturfolk som också hotades av det moderna och s.a.s. passade in i det vilda? Eller var samernas verksamhet ett hot mot det orörda och jungfruliga, var de mer arbetande kultur än natur?
I diskussionerna och konflikterna kring inrättandet av Abisko nationalpark och planerna på en ny park i Muttos får de mångbottnade diskussionerna och motsättningarna två arenor. Och de inblandade intressena och argumenten är både sammanvävda och komplicerade. Ibland ser jag två goda viljor kollidera i dessa märkliga diskussioner, den samiska självklara rättigheten att fortsätta med liv och arbete och den i vår tid så obestridda viljan att bevara naturen undan den moderna exploateringens ödeläggelse. Samhällelig förnyelse där två stridande värdesystem måste samsas.
Myndigheter, tjänstemän, samiska intressen – deras argumentation är spännande och snårig, de tidstypiska fördomarna förklär sig ibland till vetenskap, enskilda tjänstemän med stor makt hamnar tillslut i polemik mot sina tidigare fasta åsikter, det vi kallar värdesystem kolliderar och kan ibland samtala, ibland inte. Begrepp som äganderätt, brukningsrätt, förfoganderätt får diametralt olika roller i en historisk scen som initieras av det moderna samhällets industriella diktat och ges scenografi av dess ideologiska välvilja.
Tore Anderson Hjulmans avhandling vid LTU är en fint graverad redogörelse för dramatiken och komplexiteten i det historiska drama som dessa motsatta viljor en gång spelade upp. Och väl fortfarande gör i det område vi ännu kallar Lappland.