Nattsvart humor när Stockholm förvandlats till aska

Den gamle konstnären Carl Johan sitter på McDonalds vid Nya Slussen och äter 13-kronorsburgare när atombomben exploderar i Stockholm.

Carl Johan De Geer lyckas, tillsammans med illustratören Jan Lööf, med bedriften att vara roliga utan att vara hoppfulla i boken "Råttornas herre".

Carl Johan De Geer lyckas, tillsammans med illustratören Jan Lööf, med bedriften att vara roliga utan att vara hoppfulla i boken "Råttornas herre".

Foto: Amir Nabizadeh/TT

Recension2020-11-09 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Råttornas herre

Författare: Carl Johan De Geer

Illustratör: Jan Lööf

Kaunitz-Olsson

Som en av få överlevande kommer han till grottan som blir känd som Mosebacke Republik. Här lever 3000 trasiga människor i miserabel väntan på den ofrånkomliga döden. Man odlar mask, käkar mossa och orkar knappt stå på grund av hunger, skador och sjukdom. De hopplösa invånarna dyrkar Kevin Costner och diverse Star Wars-figurer. 

I denna apatiska republik, styrd av en totalitär fågelskrämma, lever nu Carl Johan. I en gest av förryckt styrka bestämmer han sig för att skapa en kulturscen till invånarna. Men vilken kultur lämpar sig för en svältande civilisation som redan är död? Kanske en matlagningstävling med fejkade råvaror?

”Råttornas herre” är en ironisk satir och dystopisk domedagsskildring. Med ett energiskt och rappt språk låter Carl Johan De Geer giftet flöda över hela den moderna samtidskulturen, från teknologioptimism och ingenjörsvurm till samtidsunderhållning och tv-tablåer. I en nattsvart men samtidigt humoristisk framställning målas en absurd och surrealistisk miljö upp där allt hopp är förbrukat. Det är som se Jonathan Swift möta Franz Kafka i Dantes färglösa helvete. I denna mörka humorgrotta möter människan sig själv, en evolutionär rest när civilisationen bokstavligen gått upp i rök.

Carl Johan De Geer och illustratören Jan Lööf har här lyckats med bedriften att vara roliga utan att vara hoppfulla. Med satiren som skalpell dissekeras det mänskliga hoppet för en framtid bortom naturen. I ruinen av det historiska framsteget möter människan sig själv. Synen är inte vacker, men läsningen desto roligare.