Litteratur
Nattfly
Karin Holmlund
Ekström & Garay
Precis som i debuten ”När ingen ser” (2004) är det också i ”Nattfly” om vintern isande kallt i det norra kustlandet. Det är även nu sent 1990-tal, en familj med en syster och en bror, en jagberättelse - och egentligen handlar allt om det krångliga växandet.
För huvudpersonen Elina är läget skarpt. Hon har levt i en trippelvänskap med Sirpa och Jejja. De är alla lite utanför skolans storhop och vänskapen med Sirpa har sedan hösten varit i otakt. Under det senaste halvåret har Elina dessutom hållit sig undan allt umgänge. I sitt rum har hon istället byggt en fuktig, varm värld av akvarier och växter. Tidigt i romanen förstår läsaren att någon, när deras gränslösa växande i barndomen nu ersätts av de tidiga tonårens, kommer att illa fara.
Elinas saknad efter Sirpa skrivs fram med hjälp av korta återblickar deras spännande barnliv och varvas med Elinas dagboksanteckningar i nuet. Den dominerande ramberättelsens språk kan i sin tur kallas klassiskt för en ungdomsroman. Mellan de olika berättarstilarna byter författaren språk på ett övertygande sätt.
Romanen igenom funderar Elina på om det Sirpa som gått ifrån deras vänskap, eller hon själv? Utåt sett är det Sirpa. Med ett stort språng har hon använt sin livslängtan till att röka, dricka alkohol ur petflaskor och delta i de tidiga tonårens fester inne och ute.
Elina äger dock sin egen oro. Så när sommaren mellan åttan och nian kommer, springer hon ikapp Sirpa. Sida vid sida super de sig redlösa dygn efter dygn, fryser i regn och snö, möter värme och våld, slår och slår sig. Sirpa hittar nya bekantskaper och sociala sammanhang åt dem. Elina super målmedvetet i tystnad. Den tredje, Jejja, står kvar och ser på - eller är det hon som går framåt? Utför går däremot Sirpa, snyggt speglat av pappans flyttar till allt mer sunkiga bostäder.
Efter ett mycket dramatiskt credo, där Holmlund låter kylan bli så dödlig som den kan vara i december i en kuststad i norr, fattar Elina ett beslut. Vid nästa korsväg väljer hon om och lämnar Sirpa; för hon skulle ändå inte följa med.
Och jag tänker på att jag inte vet om alla, oavsett vad, går att rädda förbi tonårens grynnor. Så nej, slutet är inte vad ungdomsboksläsare är vana vid. Och det är ett av skälen till att benämningen av ”Nattfly” som en ungdomsroman inte är helt given. Här får läsaren, medan den följer författarens frågor, försöka trösta sig själv.