Matilda Sjöströms insats i Hon flytta ut till Bergsjön var en av kvällens höjdpunkter.
Nationalteaterns rockorkester är ute på avskedsturné. Över 40 års musicerande ska läggas på hyllan och på söndagen var det Luleås stund att ta farväl.
Kvällens sånginsatser fördelades över frontpersonen Ulf Dageby, Matilda Sjöström och Mattias Hellberg. Stafettöverlämningarna mellan låtarna bidrog till en fin dynamik där Ulf Dageby stod för det rivigt lågmälda, medan Mattias Hellberg stod för festen och Matilda Sjöström, som var allra bäst, stod för både det intima och episka. Hennes insats i "Hon flytta ut till Bergsjön" var en av kvällens höjdpunkter.
Ulf Dagebys talang för historieberättande skymtades även i dem få mellansnack som hölls. Efter att ha fått en kopp te ut på scenen berättade han en anekdot från när han gästade rockbandet Motörhead som mottogs med skrattsalvor. Likaså hans upplevelser från sitt deltagande i Så mycket bättre.
Vad det gällde ljudet kunde sångarnas röster ofta dränkas av instrumenten. Särskilt Ulf Dageby hade svårt att höras i början av spelningen, något som i kombination med en minst sagt avslappnad scennärvaro dessvärre inte gynnade en låt som "Barn av vår tid". Ulf hördes däremot bättre ju längre spelningen gick. Huruvida det handlade om en teknisk justering eller om energin och kraften hos sångaren stegrade successivt går att spekulera i.
Mattias Hellberg stod oftast för dem lite rockigare inslagen.
Hela bandet som en konstellation gjorde vad det skulle och det gjorde det bra. Sångarna backades konstant upp av fina insatser, där gitarristen Håkan Svensson fick generöst med tillfällen att briljera, särskilt under första akten.
Första akten kunde dock haft lite mer sting i. Allt genomförs på ett mycket kompetent vis, nästan ett lite för väl inoljat maskineri. I andra akten steg energin, med draghjälp från flera av bandets allra största hits. "Jack the Ripper", "Kolla kolla" och "Livet är en fest" taggade till både bandet och en annars ganska passiv publik.
När extranumren "Men bara om min älskade väntar" och "Speedy Gonzalez" avslutat spelningen, är det ett ord som ekar i huvudet. Värdigt. Nationalteatern bjöd på ett värdigt avsked.
Ulf Dageby bjöd på både fin sång som roliga historier.