Teater
Dödsdansen av August Strindberg
Regi & scenbild: Camilla Persson.
Kostym & mask: Helena Andersson.
Ljus, ljud & scenteknik: Catherine Crépault Wibe.
Skådespelare: Niklas Larsson Lirell, Malin Vispe, Andreas Anterot.
Gästspel av Västerbottensteatern på Norrbottensteatern tisdag 26 mars
Där sitter de, en kapten och hans hustru på en befäst ö, spelandes kort i väntan på döden i ett sedan länge dött äktenskap. Bittra över sina misslyckade karriärer men oförmögna att slita sig loss, så skadeskjutet att kryckorna kändes ok. Så dyker en dag vännen Kurt upp och allt tvingas upp till ytan. Så skulle man kortfattat kunna beskriva pjäsen.
”Dödsdansen” tillhör Strindbergs mer spelade dramer vid sidan av ”Fröken Julie”. Och den öppnar sig för olika tolkningar då den inte rymmer samma oresonliga hat som ”En dåres försvarstal” eller ”Fadren”. Så varför inte med clowner? Niklas Larsson Lirells ansikte kunde man skriva en psykologisk avhandling om. Andreas Anterots ömt porträtterade Kurt är den vindflöjel Alice och Edgar kan spela ut sin frustration på. Och Malin Vispe gör en hjärtskärande desperat Alice på jakt efter ett liv.
Norrbottensteatern gav för fem år sen på Hägnan Shakespeares ”Romeo och Julia” i en uppsluppet rapp föreställning med nära publikkontakt som spelformen Commedia Clown just bygger på – men hela tiden tryggt vilande i pjäsen. Och det är nog precis här som skon något litet skaver i Västerbottensteaterns närkamp med äktenskapets helvete och möjliga lycka.
Spelet ramlar titt som tätt iväg ut i sidospår, minsta fniss från publiken fångas upp, ibland välfunnet men ibland inte alls. Ofta roliga improvisationer, det ska sägas, men så mycket av Ågust och hans pjäs annat än i grova drag fick vi knappast smaka på utom möjligtvis slutet. Och det är trots allt i dialogen som såväl smärtan som svärtan sitter. Det är ett pjässkelett skådespelarna håller i hampan.
Annars öppnade föreställningen bra efter lite trivsamt skvaller. Tidstypisk scenografi; mörk ek, dov tung sammet, inte en ljusglimt ut mot världen. Sen händerna som famlar mellan dörrplankorna – rena Polanski i ”Repulsion” – hemmet/äktenskapet som fängelse; ett älsklingstema hos Strindberg. Och kostymerna liksom maskerna är strålande. För vem kan se mer olycklig ut än en clown?