Mattias Alkbergs låttexter handlar ofta om Luleå.
Personligen känner jag hur intensivt skönt det är att lämna julstöket bakom mig, gå in i Kulturens hus lilla sal och ansluta mig till den vänliga, hjärtliga publikmassan. Istället för Santa Claus har vi Alkberg i centrum i ett rött varmt ljus och scenrök och istället för nissarna har vi hans bandmedlemmar i rödrutiga flanellskjortor.
Även om han är en stor indiepopstjärna i Sverige har han trots det lyckats bli profet i sin egen stad, det är nog tveklöst, åtminstone i en del läger. Publiken ikväll är på hans sida. Faktiskt har han kanske till och med blivit en del av stadens själ.
Jag har läst Mattias Alkbergs dikter, lyssnat på honom på Spotify, sett hans teaterföreställning, hans fina nysläppta film och när han uppträdde med Jakob Hellman, men märkligt nog, som den inhoppande nöjesrecensent jag är, aldrig en helt egen konsert med honom. Något som borde tillhöra allmänbildningen när man bor här. Men bara två låtar in i konserten tillhör jag de Alkbergfrälstas skara. Han är fantastisk live, oemotståndlig med sin oefterhärmliga stil på scenen, hur han rör sig, grimaserar, dansar, och uttrycker sig, de djupsinniga, ofta rebelliska låttexterna, när han uppkäftigt sjunger att han "skriver kuken på svenska flaggan" och soundet han och bandet bjuder på. Tyvärr är det dock ibland svårt att höra orden.
Mattias Alkberg gjorde konserten direkt efter att ha visat filmen om honom "Jag speglar mig".
Trots sin kantiga personlighet och hur han älskar att utmana vår rädsla för döden i både sånger och mellansnack, finns det en sorts godmodighet över honom ändå, något som känns kärleksfullt och fint.
Hans texter är ibland råa, ibland humoristiska, och ofta starkt kopplade till Luleå, där Tuna är hans mecka. Han skojar om och sjunger om hur han gillar att norrbottningar är fyllon, men hela tiden med värme.
Men det hindrar inte att han kan ösa loss brutalt på scenen, vråla skräckinjagande lejonvrål i mikrofonen så det slår lock för öronen och med hjälp av musikerna, inte minst mängden elgitarrer som spelar, når han tillsammans med bandet flera gånger extatiska nivåer.
Mattias Alkberg med band uppträder i Kulturens hus lilla sal
Kvällen, som innehåller både filmvisning av den redan nämnda nya, fina dokumentärfilmen om honom, "Jag speglar mig" av Martin Åhlin, och konsert, går under namnet "Renässanstönt" med vilken han turnerar med just nu. Det är en drift med epitetet "renässansmänniska" – som enligt en snabbgoogling är någon "som inte bara är konstnär, utan också är ingenjör, musiker, arkitekt, vetenskapsman, poet".
Genom filmen om Mattias Alkberg fördjupas vår bild av honom och det är ingen mainstream-artist vi möter här. Han är en person som bubblar över av tankar som han behöver uttrycka och han gör det på många olika sätt och i flera konstformer. Under 30 år har kreativiteten sprutat ur honom i form av böcker och album. För att ta en annan för tiden närliggande bild, är det som ett nyårfyrverkeri av Alkbergs tankar och livserfarenhet, poesi och musik vi bjuds på. Det är bara att tacka för en fin konsertupplevesle och önska honom, bandet och publiken gott nytt år!
Till extranumret reste sig publiken och dansade.