Litteratur
Vattnet i Kislovodsk
Författare: Yngve Berg
Förlag: Mandatus
Det var långt innan han blev mer balsamerad än sin ideologi och lagd på permanent lit-de-parade i Moskva. Troligen var han så pass levande att han fortfarande hade ömma känslor för sin konstnärliga älskarinna Inessa Armand, en av dryga tjugotalet passagerare på väg mot sina öden.
Hur det nu exakt, eller ungefärligen förhöll sig med denna kärlekshistoria och dess biologiska förgreningar i det västerbottniska inlandet avslöjas i Yngve Bergs debutroman. Som har den vackra titeln ”Vattnet i Kislovodsk” och kanske gör jag en poetisk övertolkning, men jag tror att just vatten är en mer livgivande ström genom romanen än Lenins eventuella tänkande. Det räddar dess poetiska legitimitet.
Åtminstone är de återkommande och starka bilderna av kylan och livet i klart vatten av bokens starkaste inslag, från faderns lovsång till Inessas dödssång, jo vattnet i kontrast till läran som gjorde allt till aska, så länge vattnet är friskt behåller man livet. Ju närmare romanen står intill Lenin desto gråare, när den vänder orden till jaget och fadern och det världens centrum som uppväxten alltid utgör – då lever den. Ingen skönlitteratur trivs i Lenins skugga, jag föreställer mig att Inessas Beethovensonater klingade förgäves, dogmatiken hade ju redan sina invändningar formulerade.
Det är en klurig roman, den har stora anspråk, men jag tycker om den. Tid och position växlar, plötsligt är scenen Umeå och sjuttiotalets röda studentliv där medicinarstudenten Maria (jo, från Bastuträsk) förälskar sig i den teoretiska fantasten Karl och det hedonistiska utelivet kämpar en ojämn kamp med det introverta sektlivet. Att detta utlevande sextio- och sjuttiotal kunde välja att hålla fast i någonting så stendött som leninismen förblir ett mysterium. Kanske den gåta som hukar bakom romanen, denna vår dödsdans med en stelnad gast. I de essäistiska spår som utvecklas här tar gasten oftast kommandot, det kan den fortfarande.
”Vattnet i Kislovodsk” är nog mest en generationsroman om sextioåttorna vars tolkningsföreträde sedan länge tystnat, liksom de nu själva gör. Inessa ska dö, liksom Lenin, men utan kulor och faktiskt i samma åkomma som Tjajkovskij en gång, samma orena vatten. Jag blir inte riktigt klok om hon bär hoppet eller vanmakten, det jag märker i scenerna med Lenin är dödskylan som kramar bägge deras hjärtan till något bortom alternativen.
Ja, världen och Bastuträsk, hur allt hänger samman, hittebarn, revolutionståg, kuranstalter och Beethoven. Och en man som förstod värdet av gott vatten, verkligt gott vatten.