1 september när invigningsdagarna startar är det redan höstkallt i Kiruna. Medarbetaren i huset som jobbar med tidningsdistribution och är uppe i svinottan varje dag pratar om att det varit snöblandat regn på morgonen. Tack och lov innan jag steg upp.
Kirunas nya kulturhus brottas med några barnsjukdomar. Som att rökmaskinen på scenen utlöser brandlarmet så att automatlarmet går, hela publiken måste ut i kylan och brandkåren tillkallas. Som att hissen stannar flera gånger och ett helt tv-team med utrustning blir fast. Som att det är dragigt om knäna så att man fryser i bänkarna i konsertsalen.
Men David Ritschard får oss omedelbart att glömma kylan med sitt avväpnande sätt, sina tänkvärda texter, sitt mycket speciella scenspråk, mellansnacket och det sköna drag han och bandet skapar i lokalen. Han ursäktar trubblet som inledde konserten men konstaterar att "för en gångs skull" var det inte han som var orsaken. I presentationen av andra låten frågar han om det finns några blandmissbrukare i publiken – lite förbigående så där, ungefär som andra artsister frågar "mår ni bra?"
David Ritschards hjärta sitter åt vänster, det är tveklöst. Det är texter på svenska och han sjunger om söder och Björkhagen och arbetare och proletärer. Han sjunger om livet, som inte alltid är enkelt, och även om kärlek på ett sätt som absolut inte blir banalt utan allvarligt så man blir berörd och det är det verkligen inte alla som kan. Han vet hur man bygger upp en låt på ett sådant där suggestivt sätt så man inte kan värja sig. Och även en konsert. För varje låt klappar och jublar publiken lite mer. Han har god hjälp av musikerna omkring sig som alla var och en är med och ser till att det blir show av det. Det enda negativa är väl att det är svårt att uppfatta alla ord, man skulle verkligen vilja höra texterna ordentligt.
Genren är inspirerad av blue grass och country och rock men sedan är det svårt att veta vad man ska kalla stilen det har landat i. Det är massor av härlig fiol och pedal steel som litegrann sätter tonen på det. Men lika mycket elgitarren och övriga instrument. Många bra och roliga solon. Vi kanske säga populärmusik kort och gott? När de mot slutet av konserten plockar upp en Euskefeuratlåt känner man direkt att de är samma andas barn. Annars är det David Ritschard som har skrivit låtarna de framför. Med ytterligare ett undantag och det är när trummisen Fabian Ris Lundblad kommer fram till mikrofonen och väldigt vackert sjunger "The Miner" av Willy Clay Band från Kiruna.
Slutligen: Ett riktigt bra val av artist till premiärkvällen. Och så får vi gratulera Kirunaborna till deras nya kulturhus!