Teater
En handelsresandes död
Av Arthur Miller
Regi: Rasmus Lindberg
Scenografi/kostym: Stine Martinsen
I rollerna: Lennart Jähkel, Gisela Nilsson, Albin Grenholm, Victor Wigardt, Anders Henning Öhrström, Lars T Johansson, Robert Hannouch och Ellen Hennig Öhrström
Gästspel på Norrbottensteatern 10 oktober
Det är en stark öppning av ett av amerikansk dramatiks stora nummer. Och gästspelande Teater Västernorrland har all heder av uppsättningen i en väl avlyssnad regi av Rasmus Lindberg.
Det är synd om människorna sa redan Strindberg och familjen Loman är svårslagen i det sammanhanget. De är alla vingklippta och fast i den stora amerikanska framgångsmyten om att vara sin egen lyckas smed. Krav de alla söker bemästra så gott de kan och när det inte fungerar – vilket det inte gör – så blir livslögnen den räddningsplanka de tar till så länge det håller.
Men för favoritsonen Biff har det brustit. Istället söker han konfrontera den förr så beundrade pappan. Och som en Ibsensk sanningssägare stångar han sin panna blodig mot en omgivning som vägrar lyssna, som gör allt de kan för att hålla lögnen vid liv. Alla talar förbi varandra samtidigt som alla vill bli sedda och få någon form av bekräftelse på att man är något annat än en liten lort för att travestera Jonatan Lejonhjärta.
Men att ”En handelsresandes död” är en klassiker för alla tider tror jag även handlar om att Arthur Millers text så obönhörligt skär rakt in i oss alla i publiken. Vi bär alla våra ok av hemligheter, våra missade chanser att stå upp i situationer som just krävt en rakryggad hållning samt några nypor civilkurage.
Lennart Jähkel formar i denna smått ikoniska paradroll en skadeskjuten och stukad man som hur han än försöker ändå aldrig lyckas hänga av sig sin stolthet. Det är ingen lätt roll i balansen mellan naiv framtidstro och en stundtals förlamande bitterhet som går ut över dem han älskar. Och efter pausen när smärtpunkten nått längre in i honom och han kommer till något slags insikt så berörs vi alla. Han får fint motspel av Gisela Nilsson som Linda Loman i sitt knivskarpa porträtt av den ständigt servande, ständigt förstående, klassiska hustru/modersrollen. Samma sak med Albin Grenholm som sonen Biff; en formlig tryckkokare i mänsklig gestalt där han famlar efter mening och sammanhang men bara ser förställning och förljugenhet runt sig.
Det är många scener i ett väloljat ensemblespel i en elegant fungerande scenografi som lever kvar i kraft av den nakna råhet som ligger alldeles under ytan hur mycket än alla försöker skyla över eller låtsas som ingenting. Och i den kraften kan vi säkert lära något.