Olika århundraden ger olika problemlösningar men i grund och botten är synen densamma; den fysiska historien står i vägen för en modernitet som hävdar att den är ofrånkomlig. Och att det gamla är ungefär lika besvärande som sten på en byggtomt, något som ska schaktas bort.
I Lars Myttings roman ”Systerklockorna” är den nye prästen i socknen Butangen i norska Gudbrandsdalen modernitetens fanbäraren. Kai Schweigaard inte bara ivrar för en rymlig nykyrka till sin barnrika bondeförsamling, han lyckas även sälja det medeltida kulturarvet till högstbjudande tyska fornminnesvänner. 1880-tal. Ut stavkyrka, in byggfinansiering. Dessutom fryser församlingen i fornminnet, det snöar in!
Schweigaard reformerar begravningsseder, folktro, umgänge, han samlar meritpoäng i obygden och kärar naturligtvis ned sig i den både vackra och kloka pigan Astrid Hekne från den forna storgården som en gång låtit gjuta de mäktiga dubbelklockorna i kyrkan. Men kärleken spinner som ofta alldeles fel tråd, den nästlar istället in henne med den tyska studenten Gerard Schönauer, en inkarnation av den ursprunglige byggnadsantikvarien, skicklig tecknare och hängiven det fornnordiska kulturarvet med sin halvhedniska prakt. Vilket alltsammans alltså bör återuppföras i Dresden, helst med den sedan länge bortsågade portalen med sin halvhedniska ormprakt. Stock för stock, numrerade som en timmerlada, ska fraktas över haven så att även andra arkitekturstuderande kan iaktta dem på plats i högkulturens Tyskland som redan börjat längta efter sitt nordliga ursprung.
Mytting är en gudabenådad berättare och folkbildare. Hans rytmiska prosa och rappa dialog gör hela läsningen till oavbrutet nöje, kompositionen och dramatiken är helgjutet klassisk, karaktärerna utmejslade tydligare än hos Düsseldorfmålarna, och lyckligtvis inte lika idealiserade. Butangen försmäktar i jordfattigdom och vanlig fattigdom, prästen är smått programmatiskt modern och Astrid är den folkliga korrekturen. Dramat är givet.
Mytting målar tydligt och livligt, natur, människor, känslor och kulturarv. Det rivs för luft och ljus runt församlingen så att det likaledes ljusa budskapet ska gå fram i helgedomen. Klart och sakligt, som det rena förnuftet men med en romantisk magi i berättartonen. En oemotståndlig stil som skulle behöva en representant på östra sidan kölen.
Vi fortsätter att riva och vi fortsätter att bevara. Spelet och replikerna är sig förvånansvärt lika.