Det franska danskompaniet Compagnie Chute Libre bjuder på en mustig och uttrycksfull uppsättning om kvinnan som dansat sig till döds, menar recensenten Regine Nordström som sett föreställningen på Kulturens hus.
Dans
In Bloom – a Rite of Spring
Compagnie Chute Libre
Koreografi: Annabelle Loiseau och Pierre Bolo
Dansare: Gabriel Um Tegue, Julia Derrien, Kevin Ferré, Patrick Flégeo, Salem Mouhajir, Andrégee Bidiamambu, Floriane Leblanc, Aida Boudriga, Lise Dusuel, Abdeslam Mouhajir och Annabelle Loiseau
Originalmusik: Igor Stravinski Version 1947 med Pierre Boulez och l´ orchestre de Cleveland Musik: Yvan Talbot och Philippe Pham Van Tham
Ljus: Véronique Hemberger
Ljustekniker: Jérémy Pichereau
Kostym: Annabelle Loiseau och Nathalie Nomary
Arrangörer: Dans i Nord och Kulturens hus, Luleå. Kulturens hus, 24 oktober
Då Vaslav Nijinskijs originalkoreografi av ”Våroffer” från 1913 till Igor Stavinskis musik hade förkommit, har andra koreografer sedan dess gjort egna tolkningar. När det franska Compagnie Chute Libre tagit sig an den kraftfulla musiken växer, eller snarare väller, det fram en mustig och uttrycksfull uppsättning om kvinnan som dansat sig till döds.
I originalet är döden finalen. I koreograferna Annabelle Loiseaus och Pierre Bolos tolkning har den redan inträffat, kvinnan ligger död på scenen och sorgen sprider sig bland de andra. En stor ensemble med elva uttrycksfulla dansare ger nu kropp åt sorgens många skepnader; sorgen är mild och människorna söker sig till varandra och ömheten. Sorgen är också vrede och människan som inte riktigt vet vad hon ska göra av sig. Och så glädjen som ändå finns i livet. I sorgens kaos kan ju allt ske samtidigt.
Stravinskis komposition med det bombastiska och skeva som kastar sig mellan högljudda, påstridiga stråkar och milda flöjter kan göra det svårt också upptäcka dess rytm. Loiseaus och Bolo har dock fångat upp den och i ”In Bloom – a Rite of Spring” som korsar hip hopens mooves med den moderna fria dansen, blir Stavinskis musik plötsligt dansvänlig. Det visar sig att hip hopen gifter sig fint med pukor och stråkar, så gör också partierna med låg tyngdpunkt och fötter som stampar.
Förutom dansarna är ljuset en viktig aktör på scenen. Gammeldags strålkastare flyttas runt. De bildar nya dunkla rum, lite som i Caravaggio målningar med mycket svärta och belysta ansikten. Eller att en följespot med hjälp av en kollega faktiskt fysiskt följer dansaren.
Stravinskis komposition med det bombastiska och skeva som kastar sig mellan högljudda, påstridiga stråkar och milda flöjter kan göra det svårt också upptäcka dess rytm. Koreograferna Loiseaus och Bolo har dock fångat upp den i ”In Bloom – a Rite of Spring”.
I koreografin återanvänds även rörelser från den koreografen Nijinskij. Det är främst hans speciella sätt att använda händerna som fångats upp. Jag associerar till de forntida egyptiska målarnas sätt att avbilda människor. 1913 utmanande Nijinskijs rörelser den klassiska baletten, idag är de fortfarande ett ovanligt element och skapar en spännande motrörelse i ”In Bloom – a Rite of Spring”.
Compagnie Chute Libres koreografi hade premiär i mitten av 2010-talet och har tidigare turnerat på kontinenten. Inför årets turné repeterades den upp igen. Det är danspubliken tacksam för. Uppfyllda av hur en föreställning upptagen med sorgen så väcker energi och glädje ville publiken i Luleå aldrig sluta applådera. Jag håller med. ”Våroffer” i den här versionen gör att jag gärna ser mer av Compagnie Chute Libres och modiga koreografier av Nijinskij själv.