Det greppet var totalt och samspelet mellan solist och musiker kändes i hela kroppen.
De hade helt enkelt kul med varandra och i musikaliska sammanhang är det receptet för en lyckad konsert.
Både hjärta och hjärna togs med på en häftig musikalisk resa, ut i världen till Sydafrika, till Kristin Amparos rötter i Colombia, till smärtsamma kärlekssånger, till svår längtan efter en försvunnen far, till den totala glädjen i att bara älska musiken.
Kristin Amparo föddes 1983 i staden Cali i Colombia, adopterades och kom till Sverige bara några månader gammal. Hon har växt upp i Stockholm och studerade på Musikhögskolan i Stockholm, bland annat tillsammans med storbandets musikaliske ledare, Joakim Milder.
När man läser om hennes musikaliska resa är det jazzen som är basen, men också det faktum att hon är hemma i de flesta musikaliska genrer; hip hop, soul, visa, blues. Namn som Ella Fitzgerald och Amy Winehouse nämns i tid och otid.
Bort det, tycker jag. Kristin Amparo är sig själv och hon är helt igenom suverän sångerska och låtskrivare. Konserten var också till stora delar fylld av hennes egna kompositioner, arrangerade av idel jazzproffs, exempelvis pianisten Cecilia Persson, sångerskan Lina Nyberg och Joakim Milder, Sebastian Ågren och Arvid Ingberg från Norrbotten Big Band.
Två timmar fylld av musik som nästan hela tiden sliter hjärtat ur kroppen på en, det tar på krafterna, det känns. Höjdpunkter fanns förstås också, bland annat låtarna "Freedom", hennes senaste låt, "Min längtan" och inte minst "Father", sången om Kristins längtan efter sin biologiska far.
Som grädde på moset fick vi också en häftig och rent lycklig version av "What you gonna do about it", som i Kristins och storbandets version blev en sprittande kraftfull vitamininjektion som i den bästa av världar aldrig borde ha tagit slut.
Musikerna i Norrbotten Big Band är alldeles självklara – de finns på något sätt bara där och gör sitt jobb på ett proffsigt sätt.
Det känns som att vem som helst kan resa sig upp och göra en soloinsats som höjer den musikaliska upplevelsen.
Exempelvis trumpetaren Dan Johanssons vackra trumpetspel i "Min längtan", Peter Dahlgrens trombonsolo i "Freedom" eller Arvid Ingbergs trombon och Robert Nordmarks tenorsax i den starka låten, "Father". Jacek Onuszkiewicz trumpet och Janne Thelins klarinett som förgyllde låten, "Jag står inte ut, men slutar aldrig kämpa". För att inte tala om Håkan Broströms hungriga altsaxofon som kom i maximal självsvängning i extranumret "What you gonna do about it".
I sanning en helkväll med magiska klanger!