Musik
Norrbottens kammarorkester under ledning av Isabelle van Keulen
Solist: Isabelle van Keulen
Verk av Felix Mendelssohn, Karl Amadeus Hartmann, Franz Schreker och Béla Bartók
Kulturens hus 28 oktober
Precis som Mozart var Felix Mendelssohn ett underbarn. I de tidiga tonåren komponerade han tolv stråksymfonier varav kvällen öppnade med den nionde i c-dur. Och redan här hör vi hans omisskännliga känsla för det luftigt eleganta, men även energin ja, även om det är en förhållandevis ”enkel” komposition. Allt blommade ju sen verkligen ut i musiken till Shakespeares "Midsommarnattsdröm" samt förstås fiolkonserten i e-moll. Mendelssohn benämns ofta romantiker men i lika hög grad var han en förvaltare av det wienklassicistiska arvet vilket klingar så fint i hans harmonier. Och på kapellmästarens plats satt dagens solist Isabelle van Keulen – ingen duvunge precis. Har man spelat med Berlinfilharmonikerna så säger det en del.
Därpå gjorde NKO en 180-gradare när man tog sig an den inte så kände 1900-tals kompositören Karl Amadeus Hartmann och hans "Concerto Funèbre", alltså begravningskonsert där van Keulen axlade såväl solist- som dirigentrollen. Och sällan har så mycken förtvivlan och isig hjärtslitande sorg kommit ur en violin. De små ansatserna till vacker melodi kvävdes raskt av eruptivt dissonanta tonkaskader. En musik som uppenbarligen ligger van Keulen varmt om hjärtat, komponerad av Hartmann som en reaktion på nazisternas ockupation av Prag 1939. Men hur tolka styckets slut. Hoppfullt? Inte i mina öron. Men starkt berörande.
Efter paus fick vi oss till livs ett kort stycke av Franz Schreker, skir musik med vackra basgångar och ekon av Dvorak. En judisk kompositör verksam i Berlin på tidigt 1900-tal men som nazisterna lyckades tillintetgöra. Sist på programmet stod ungraren Béla Bartók med ett divertimento för stråkar i tre satser. Och mellansatsens ”nattmusik” (Bartók lär ha haft ett extremt känsligt öra för natten med alla dess förunderliga ljud) rymde skräckinjagande toner – vi ska inte glömma att regissören Stanley Kubrick använde Bartóks musik i "The Shining". Och den som hört Bartóks opera "Riddar Blåskäggs borg" med dess kusliga stycke om Tårarnas sjö kände nog igen sig. I tredje satsens eldiga driv kunde vi med lite vilja höra fragment av den folkmusik som Bartók gjorde en stor insats för att väcka till liv innan han flydde till USA 1940.
Mycket moll, mycket förtvivlan och mycket musik som präglats av motstånd mot nazismen. Ett statement man kan fundera över.