Dans
where the dust settles
Koreografi: Fabian Wixe
Medverkande dansare: Nerea Gurrutxaga och Linn Lindström
Kompositör och musiker: David Björkén
Ljusdesign: Calle Mårtensson
Kostym: Ina Andersson
Teknik: Tove Ekvall
Dansinitiativet, Luleå. 1 oktober
Det är härligt att inleda oktober med en scenpremiär. I den intima foajén på Dansinitiativet pratas det danskonst. Innan publiken får gå in informeras den om att det vankas ofarlig rök och damm av magnesium.
Och vi blir inte besvikna. ”where the dust settles” är en in i minsta detalj alltigenom professionell dansföreställning. På den mörklagda scenen döljer sig två dansare och en musiker. Bara det.
Förutom rollen som scenmusiker är David Björkén också verkets kompositör. Han använder ljud som hostningar, men också sång, olika typer av gitarrer, slagverk och klaviatur. De hårda klangerna till trots bidrar musiken till verkets mjukt vemodiga ton.
Till det inledande stycket rullar så dansarna Linn Lindström och Nerea Gurrutxaga in över scenen. De rör sig lågt över golvet – hela tiden tillsammans. Rörelserna är delvis repetitiva men samtidigt lite oförutsägbara, som om vinddrag blåser dem åt olika håll över scenen. Utifrån verkets titel går det bara inte att låta bli att se hemmets dammtussar en höstdag i klart ljus.
Oavsett om dansarna rör sig uppresta eller nära golvet är inledningens böljande rörelser karakteristiska för föreställningen. Samarbetet mellan musiker och dansare tillför också extra koncentration för både medverkande och publik. Och hela tiden osäkrar de medverkande sitt meddelande till oss.
I en sekvens dansar Lindström, medan Gurrutxaga pratar med publiken. Gurrutxaga påstår att Lindström inte vet vad hon gör, att hennes dans har gått sönder. Till slut tror jag på henne.
Så är det Lindströms tur att läsa. Det går inte så bra då hon helt utmattad rasat ihop på golvet. I sin absurditet blir det överraskande och roligt. Och medan hon återfår andan är det Gurrutxaga som dansar utan att få till det helt. Så där som vi människor kämpar på, ibland till utmattningens gräns.
Ina Anderssons smarta kostym med tröjor av glitter och khakifärgade byxor fungerar fint ihop med de knappt metern höga, eller långa, stavar av ljus som dansarna kan variera i oändlighet. Men också med det damm som dansarna skapar i luften och på golvet. Det glittrar om överdelarna och är praktiskt med nederdelarna. Khaki betyder för övrigt stoft. Apropå detaljer alltså.
”where the dust settles” avslutas med röken. Med hjälp av ljusstavarna har dansarna skapat sig två ingångar in i dimman. Och inte vet jag – men inte sätter sig mycket damm i det här rummet. Också här osäkrar Wixe sin koreografi. Det den heter och vad jag är med om. Som sagt en härlig start på oktober.