Konsert
Requiem av WA Mozart
Nederluleå kyrkokör och musiker under ledning av Andreas Söderberg
Publik: 220
Plats: Nederluleå kyrka, lördag 6 november klockan 16.
Lev hårt, dö ung – det skulle man kunna säga var Mozarts devis. Han led av en rad sjukdomar, den ena mer förfärlig än den andra. Gulsot, tandbölder, nedsatt njurfunktion, svåra depressioner – you name it. Han var en populär pianist och kompositör, men hans livsföring var enligt vad som berättas extravagant och utsvävande, han brottades med ekonomiska problem och lånade pengar till ockerränta.
När hans opera Trollflöjten hade premiär 1791 hade han endast två månader kvar att leva. Samma år skrev han sitt Requiem och det sägs att han själv pratade i termerna av att han skrev på sin egen dödsmässa. Detta requiem blev hans 626:e och sista verk innan han dog, endast 35 år gammal.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att det är musik som går rakt in och berör även de mörkaste vrårna av ens själ, oavsett om man tänker på död eller på andra svårigheter.
I ett utomordentligt programblad får vi berättat om musiken och de latinska texterna. Det är alltid roligt att komma hem efter en konsert och känna sig lite mer bildad än tidigare.
Dirigenten Andreas Söderberg förklarar i programbladet att han har fått göra anpassningar utifrån pandemin. För att minska sårbarheten är orkestern minskad till en ensemble på fem musiker, mycket habila sådana, och solisterna är plockade ur kören istället för att vara inhyrda, vilket annars är brukligt. Det känns lite som i en Kay Pollak-film, fast utan Helen Sjöholm. Här tillåts körmedlemmarna i kyrkokören ta plats och det är i sig något fint.
Kören låter bäst i de mer maffiga partierna där alla är med och sjunger, exempelvis Dies Irae och Lacrimosa. Soloinsaterna är i många fall fina, även om det så klart hade blivit stabilare med inhyrda solister. Men det här är en konsert med fri entré och kyrkan är fullsatt till sista pinnstol och ända upp på läktaren. Och alla vi som kommit hit får chansen att lyssna på Mozarts odödliga begravningsmässa och känna efter och begrunda vad som just inom en själv utgör det svarta och sorgsna, precis som den här helgen är till för, och känna lite tröst i musiken.