Den kanske enskilt största anledningen till att jag uppskattar kvällen i Johan Rheborgs grepp, är att allt han skämtar om är sprunget ur mörker. Inte andra komikers mörker som hur-svårt-det-är-att-känna-igen-ansikten-mörker, utan saker, jobbiga på riktigt, ur hans liv är förvandlade till humor och drar ned stora skratt i en fullsatt salong. Hans egna tillkortakommanden, som är standard 1A i dessa sammanhang, är vässade till de jobbigaste händelserna han har gått igenom. Inte de som är lättast att göra om till skämt, eller de som folk antas gilla mest.
Rheborg börjar sitt anförande med att förklara varför han åker ut i landet med denna show. ”Av den enkla anledningen att jag snart fyller 50 år”. Det visar sig snart att han ljög och redan har passerat den födelsedagen och ljög för att det ”är äckligt gammalt, nästan förmultnat”.
Det kanske inte rimmar helt med recensionens inledning, att skämta om att känna sig gammal är inte ovanligt. Det ovanliga är vinklarna på det. Hur ensamt det kan vara att inte ha vänner att bjuda på 50-årsfesten, att stämningen vid desserten är att likna vid kyrkokaffe och ”dåliga tal i imperfekt mest visar på att det är en generalrepetition till begravningen”. Även om alla ämnen inte är olikt en standupföreställning så är sättet de angrips på olikt.
Visst får vi doser av den fysiska Rheborg, han är astronaut som fuskat med benträningen och han skuggboxas med dotterns nya kille men den Rheborg har vi redan sett en hel del av i tidigare sammanhang. Därför uppskattas att han bara sköt fram underkäken och kallade sig Percy Nilegård i få sekunder som en förlösande poäng på en lång monolog om hans chef på telefonförsäljarföretaget. Och Farbror Barbros igenstängda ögon och säregna röst lika kort för att visa att hon är född ur musikläraren på högstadiet.
Istället får vi träffa poeten Johan Rheborg där ”vartenda andetag är en provokation”, ”när vi möttes var det som en tjeckisk satir”, ”varsamt kolsyrad” och använder ”det gick en sträng upp i nacken” som synonym för arg. Det är vackert, ger monologerna liv och – återigen – skiljer ut En standupföreställning från en standarföreställning.
Jag vill även rosa hans sätt att behandla sitt 28-åriga äktenskap. En tröttare komiker hade förklarat stiltjen som kan uppstå genom fruns brister. Rheborg använder enbart ord som smart, begåvad och fantastisk om frun, medan han går hårt åt sig själv och sina kroppsliga brister. Att höra att hans kropp är som regalskeppet Vasa där bara vissa ytor får beträdas, att ett ärr från en blindtarmsoperation är hans sexiga highlight och hur tråkigt det måste vara att ligga med honom, är befriande.
Jag har bara gott att säga om kvällen och en av de viktigare komponenterna är hans förmåga att leda monologen från det ena ämnet till det andra helt naturligt. Vi slipper därmed vattendrickande konstpaus där det efter klunken ska tas sats med ”Hörrni. Har ni tänkt på att…” Utan koppling till tidigare surr.
I segmentet om hans pappa som gått bort i cancer och mamman i Alzheimers dras tempot ned och det är klädsamt. Inte utan skämt, men längre mellan dem och skämt med varsammare hand som avslutas med att han spelar Frank Sinatras Cycles.
Den fina stunden avbryts dock bryskt när han i slutet av låten skriker NEW YORK! GRANDMASTER FLASH!, börjar scratcha och visar hur han gjorde i gillestugan när han upptäckte rap.
Därifrån tas vi med på en frenetisk avslutning där orden smattrar något vansinnigt. Inledningen är ett råd till oss – ”Ta alltid upp det som är riktigt, riktigt jobbigt i era liv. Ta upp det och lägg det på bordet, det ska fram. Där det gör mest ont, där ska du börja”. En fin sammanfattning på kvällen.
Det är även vad jag hör utanför salen med jackbrickan i hand. Besökaren bredvid säger till sitt sällskap, på bredast pitemål: ”Jag skrattade så hårt att jag har ont i halsen."
Det var han inte ensam om och jag älskar det faktum att det vi skrattade åt var svart som natten.