Litteratur
Titel: Skuggorna bland träden
Författare: Yngve Berg
Förlag: Mandatus
I bokens inledning ska Maria flytta från sitt Bastuträsk, hon avslutar sina minnen av pappan Sigge som hon knappt lärt känna, hon lägger sina kärlekar bakom sig, sina vänskaper, händelsernas dagsdrama. Den märklige fadern som kanske kom med det där Lenintåget en gång, det som spelade något av huvudrollen i debutromanen ”Vattnet i Kislovodsk” där också den omsusade Inessa Armand lät höra sig.
Tonen är mörkare i ”Skuggorna bland träden”, läkaren Marie kröner aldrig sin existens med framgångar, hon är en mörk ödesfigur av nederlag och förlorade förhållanden, bäraren av en märklig stumhet och ständiga misslyckanden. Här finns mycket lite av de poetiskt ljusa stråk som bar upp konstruktionen i debuten, inga stunder med Inessas pianospel, inga ljuva betraktelser om känslan av svalkande vatten hos en törstig arbetare. Livet är till för sina sammanbrott, förväntningar är redan när de uttalas ingenting annat än falska förhoppningar.
Lenins färd genom Västerbotten, den märklige gossen som kanske var med på tåget, tragöden Inessa som kanske var hans mamma – i debutromanen fanns en del magiska inslag som inte fick blomma ut ordentligt. Men debuter kan ha svårt att både älska och hata sina figurer på rätt sätt. Tyvärr återkommer samma vaghet i den nya romanen, exempelvis den fullständigt skruvade Karl som ljuger om att han arbetar med att framställa ett vaccin från Lenins hjärna där han arbetar i Dresden, i ett experiment som leds av ingen mindre än Vladimir Putin. Karl är en fantasmagori, ett bländspel av revolutionsdrömmar och 68-reminiscenser som har påtagligt svårt att samsas med den mer socialrealistiska tonen i Västerbottens inland. Han är en annan roman helt enkelt.
Tragedi, vardagsberättelse om en läkare i Bastuträsk, magisk realism från Dresden? Jag vet inte riktigt vad ”Skuggorna bland träden” vill vara. Den alstrar värme i Maries eftertänksamma nederlag, den vädrar ut samma känsla i förströdda vardagsscenerier. Den väcker nyfikenheten runt sådana som prästen Vincent och flyktingpojken Tim, men släpper hastigt ut dem genom romanens bakdörrar. Skuggorna blir synliga, men Mari förblir dunkel.