Måns Möller
Från start är det tydligt att det nyare fenomenet med foto- och filmförbud, eller åtminstone en uppmaning, har fått fäste även i komedins värld, då publiken får se Möller ringa olika svenska kändisar som får säga till publiken att låta mobilen ligga kvar i fickan.
Trots uppmaningen är det däremot några som filmar ändå, vilket Möller vänder till att skämta om – vilket landar väl hos publiken.
Den officiella beskrivningen för turnén lyder: "En stand up-show om autism, singelliv och världens längsta 40-årskris."
Även om detta bygger upp den röda tråden i showen hade det kunnat lyda: "En lustig föreläsning om hur man hanterar autistiska barn och samlar in pengar som B-kändis".
Sist jag såg Möller var när han gästade Raw i Umeå 2014. Där minns jag honom som en annan underhållare, vilket i och för sig är bra för väldigt få kan vara Rolling Stones, eller Kiss som gjort samma grej i över 40 år.
Men med det sagt saknar jag ändå lite av det han gjorde då. Då fanns den typen av komedi där man inte hade någon aning om vad karln skulle säga eller göra härnäst vilket gjorde att man alltid var på tårna.
Här blir det nästan tvärtom, då hela showen är uppbyggd på de röda trådarna, vilka är ganska förutsägbara, med en del avstickare påströsslade beroende på vilken ort han är i, eller vilka ur publiken han väljer att jiddra med.
Det enda jag tänker på när man ska säga något från showen som var oväntat skulle det vara när han visade röven för en tjej som han precis skojat med för hon satt och filmade.
Annars blir det ganska mycket metahumor och förutsägbara avslut med tveksamma reaktioner, där han skojigt säger "jaha, det var ju kvällens bästa skämt".
Ja, man blir riktigt varm i hjärtat när han berättar om kampen med sin autistiske son Viggo och hur han kämpat med att balansera sin karriär med att jobba med "Viggo foundation". Men det blir lätt enformigt när han beskriver alla lyckade och misslyckade försök till att dra in pengar till initiativet.
Att en komiker har ett verbalt självskadebeteende på scen är inget nytt, för ofta är det just det vi tänder till på, men i Måns fall tar han det till nya nivåer.
Allt från hans kärleksliv, utseende och fysiska form till hur han känt sig som en misslyckad förälder ibland blir nästan jobbigt, för även om han slår in det prydligt i ett ironipaket så sitter tejpbitarna lite löst.
Allt som allt är det en underhållande show, fylld med många bra berättelser, men det är tack vare avstickarna han gör med publik och andra slumpmässiga saker som gör att skrattmusklerna faktiskt får arbeta lite.
"Bocken Anders", "tandhygienisten Malin" och "skratt-häxan", som sitter i publiken, ger Möller ammunition för att gå loss lite under showen vilket är bra, men det är mot slutet, när publiken ska hjälpa honom få en "matchning på tinder" på en storbildsskräm som bromsljusen slås på.
Tandhygienisten Malin får komma up och spela ut en romantisk scen tillsammans med Möller vilket bjuder på några milda skratt, men det här tar plats så pass nära slutet att man undrar ifall det verkligen inte fanns något bättre man hade kunnat göra där.
Sen kan man inte hjälpa att älska honom när han som fått Sverige att skratta i årtionden, driver ett gediget initiativ som ser till att barn med NPF-diagnoser får spela sporter och nästan sätter sitt liv på spel för det.