Fredagskvällens sista spelning på Gültzauudden inleds med ett hypnotiskt intro, ett som dånar över gräsmattan medan scenen fortfarande är mörklagd. Tråkigt nog så har väldigt många besökare redan lämnat festivalen i kvällskylan, de som är kvar står glest utspridda framför Galärenscenen. Huvudpersonen där och då, Jenny Wilson, lyckas göra en konsert som är minimalistisk och maxad på samma gång; endast tre personer finns på scenen, och musiken består egentligen inte av särskilt många ingredienser, men tack vare ett virrvarr av ekon och effekter så är det en kompakt ljudmatta som slår emot lyssnaren. Trots att delar av det är rätt snyggt – bombastiskt och engagerande – så har jag alltid förvirrats en aning av Wilsons musik.
Hon är en artist som verkar ha fullt upp just nu – bara den senaste veckan har hon hunnit med både Way Out West och Allsång på Skansen. Hon är van vid större och piggare publik än den i Luleå, och när hon vid ett tillfälle mässar "THE FUTURE IS NOW" fyra-fem gånger i rad med vrålande stämma så känns det inte helt rätt. Stämningen infinner sig helt enkelt aldrig för att sådana krigsrop ska ha någon effekt.