Det är en munter Kristofer Åström som har återvänt till Luleå för att spela för oss i Kulturens hus under fredagskvällen. Det brukar dröja ett par år mellan hans spelningar i hemstaden, och under det senaste året har det hörts väldigt lite om honom. Han ser ut att glädjas över att han nästan sålt slut sin spelning, något jag inte alls förväntade mig.
Publiken är sittande, och Kristofer är helt ensam på scenen med två akustiska gitarrer och ett munspel. Spelningen han gör är den absolut mest perfekta inramningen av hans fantastiska musik som jag hittills sett och hört; sex svaga strålkastare omringar honom på ett väldigt stämningsfullt sätt, ljudet är fantastiskt och mellan publikens varma applåder är det alldeles alldeles knäpptyst i rummet. Ja, det här är faktiskt en sådan spelning där de tysta ögonblicken i sig är smått sagolika.
Hans gitarrspel är dynamiskt och hissnande vackert, då övergångarna ofta är snabba mellan gråtmilda slingor och våldsamma ackord. Ibland svävar han ut i långa drömska gitarrsegment, och det är då jag själv njuter som allra mest.
Scenpersonligheten Kristofer Åström, som skämtar om Luleå och sin egen ålderdom (“Jag fyller faktiskt 40 i år!”), verkar rätt kraftigt distansierad från den personlighet han visar upp i sina låttexter. Han är en väldigt vemodig figur när han dyker in i sig själv, blundar och sjunger ut om sitt livs tankegångar och strapatser. Det hela är i vilket fall som helst oerhört vackert att lyssna till, och jag hoppas att jag får se honom igen med samma förutsättningar någon gång.