När en författare lyckas försätta sig själv i sådant tillstånd, och därtill tvinga sig vara kvar i det, förmedlas det djupt kända via bokstäverna till läsaren – en läsning som river upp sår. Själens ärrbildningar slits upp och gör lika ont som när de en gång blev till.
Och Claudia Rankines ”Medborgare” drabbar hårt. I korta prosastycken förmedlas den vardagliga rasismen, den som drabbar varje icke-vit person. Som när kollegan på den akademiska institutionen tilltalar henne med den andra svarta kollegans namn. Av flera tiotal som arbetar där är det bara två som är svarta, just de två sammanblandas. Eller när hon beställt tid hos en ny terapeut som har mottagning i sitt hem, och blir utskälld för att hon gör intrång när hon ringer på dörren. Ytterligare ett exempel är när hon räcker fram sitt kontokort i butiken och kassörskan undrar ifall hon tror att hon har några pengar på kontot.
Exemplen är så många och så vardagliga, inbegriper alla typer av händelser och situationer. Restaurangbesök, bankärenden, bussresor, platsbokningar på flyg... Om och om igen händer det som tvingar henne att ständigt vara medveten om att hon inte tillhör normalpopulationen. Hon är svart, och därmed avvikande.
Rankine har lagt upp innehållet väldigt strategiskt. När hon skrivit om flera incidenter presenteras en längre text om tennisspelaren Serena Wiliams. Williams som blev bortdömd av domaren Alves i kvartsfinalen i US Open 2004. Det var efter de domsluten, och avstängningen av den domaren, som så kallad hawk-eye infördes, en kamera som opartiskt registrerar bollen. Fem år senare, 2009, semifinal i US Open döms hon i ett avgörande läge för fotfel. Och förlorade matchen.
När hon vann på centercourt i England och dansade av glädje skrev amerikanska tidningar att en svart dans på en liljevit scen var som att svära i kyrkan. Och till slut, när hon blivit utsedd till världens bästa kvinnliga tennisspelare blir hon hånad för sitt utseende, för sin ”svarta” stora byst och ända – av den danska tennisspelaren Caroline Wozniacki som blivit besegrad av Williams. Men så klart, det är ju bara ett skämt.
Rankine är djärv. Förutom de avslöjande texterna blandar hon in bildkonst. Fotot från en mobb som just bevittnat en offentlig lynchning behöver ingen förklaring trots att den hängde är bortklippt från fotot. Ilskan hos de församlade vita människorna får mig genast att förstå vad de gör under ett träd i mörkret. En annan bild är på två hus, två vackra vita förortsvillor i USA med en gatuskylt i förgrunden. Gatan heter Jim Crow Road.