Under ett olycksbådande dunkel, med svart hoodie och någon slags drömfångare runt halsen står hon plötsligt där. Som en indian-Bergmanesk dödssymbol med iskall blick.
För varje nummer liknar Nicole Sabouné mer och mer en goth-gudomlighet. Bandet belyses bakifrån av strålkastare i obekväma färger – men det är ändå det svarta som dominerar. Allt låter dessutom påtagligt som Bauhaus eller Sister of Mercy.
Stundvis stannar musiken sedan av – och plötsligt är hon alldeles liten och gullig och försiktig. Kontrasterna är förundrande, och förstärks ytterligare av att gitarristen Niklas Stenemo ser ut att vara handplockad ur Duran Duran.
Sabouné säger något ödmjukt och lågmält efter de första två låtarna – och sedan drar den tydligt Joy Division-influerade Unseen footage from a forthcoming funeral in med en matta av mörker. Det är kontrastrikt, som sagt, men mest är det bara mörker.
Då sista de tonerna brusande dör ut faller kvällens första regndroppar. Och jag önskar typ att Musikens makt skulle vara över nu.
Inte egentligen, alltså. Eter* har ju till exempel inte spelat ännu vid det här laget. Men Nicole Sabounés svarta bombasm hade verkligen utgjort en perfekt avslutning på festivalhegen.