På det ljuvliga åttiotalet var det förbjudet att gilla Europe. I alla fall om man hade nördat ner sig i thrashmetal och obskyr deathmetal och inte accepterade nåt annat. Europe var alldeles för fjolliga för de mest hängivna fansen av den nya generationen metal, men ändå stod man där och diggade till Rock the night i smyg när inte polarna var i närheten. De gjorde säkerligen likadant.
Åldern tar ut sin rätt som det heter och ödmjukheten infinner sig till slut vartefter åren går, vilket gynnar kvalitetsmusik som man i unga år har dissat stenhårt. Nu kan man digga utan förbehåll.
Förbandet Night by night öppnade kvällens konsert i den fullsatta stora salen i Kulturens hus i Luleå. Britternas lite stökigare variant av AOR-musik tilltalade Lulepubliken och bandet fungerade bra som uppvärmare till Europe. Stundtals riktigt tungt och medryckande trots att bandet troligen inte är alltför bekanta för norrlänningarna. Synd är att den energi bandet har på scenen inte alls kan återges på deras platta. Men å andra sidan är det ju live ett rockband ska avnjutas.
Och på tal om njutning så var det exakt vad kvällens huvudakt bjöd på under de två timmar som kändes som knappa 30 minuter. Man tänker utan vidare på plattityder som gammal är äldst men denna av regn genomblöta februarikväll levererade Europe ett riktigt vitalt låtset av både gammalt och nyare material, inringat av plattan Wings of tomorrow – och allt kändes helt enkelt oerhört bra.
Joey Tempest nämner förra gången de gästade Luleå som ett gig värt att minnas lite extra vilket självklart inte får utebliven effekt hospubliken. Och vilken röst människan har. Inte ett tecken på trötthet eller av ålderdom utnötta stämband. Tvärtom.
Efter en timme och fyrtio minuter lämnar bandet scenen bara för att kort efter komma tillbaka för extranummer och kvällens efterlängtade klimax i form av den internationella slagdängan The final countdown.All sittande publik reser sig upp ur stolarna för att delta i hymnen som använts i så många olika sammanhang. Nu gick det inte riktigt som det skulle tyvärr.
För att citera en bekant jag sprang på efter konserten: Kvällens antiklimax infann sig då John Norums gitarr plötsligt sa upp sig och hans klassiska gitarrsolo uteblev.
Hur som helst så blir denna konsert ett minne för både gammal och ung – för det är så Europes publik ser ut i dag.