Mattias Alkberg som Loranga, Nora Bredefeldt som Masarin och Karin Paulin som Dartanjang bjöd på stor spelglädje vid premiären under lördagen på Hägnan.
Teater
Loranga, Masarin och Dartanjang
Ensemble: Mattias Alkberg, Nora Bredefeldt, Erik Kaa Hedberg, Tomas Isacsson, Karin Paulin och Linda Wincent.
Manus: Bobo Lundén och Therese Söderberg efter Barbro Lindgrens bok.
Låtar & sångtexter: Mattias Alkberg
Förlag: Folmer Hansen Teaterförlag
Regi & bearbetning: Rasmus Lindberg
Scenografi: Mona Blombäck
Kostym: Liv Pettersson
Mask: Isabel Löfgren Roberts
Föreställningsmaskör: Tora Jacobsson
Musik: Mattias Alkberg
Kapellmästare och rörbaskonstruktör: Tomas Isacsson
Lennart Hellsing, en annan gigant inom svensk barnkultur med smak för det tokroliga har myntat de smått bevingade orden ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk”. Och det kan vi genast slå fast att ”Loranga, Masarin och Dartanjang” i Rasmus Lindbergs regi rymmer väldigt lite av pedagogiska pekfingrar, den är snarare en hyllning till leken, till livet som lust och fägring just som sommaren gläntade på dörren i Norrbotten.
Och det var inget fel på spelglädjen, ensemblen gav järnet i en föreställning med potential att ge en ordningssinnad scoutledare svårartad hicka. ”Det är för mycket nytta i världen” läste jag Mattias Alkberg med en lätt rabulistisk blinkning yttra i en tidningsintervju. Och Alkberg är smått kongenial i rollen som Loranga. Han liksom bara ÄR rollfiguren. Vi tror på honom. Vi tror till och med på att han menar vad han säger! Och han sekunderas perfekt av Karin Paulin som farfar Dartanjang, en gubbstrutt med gedigen personlighetsklyvning men som firar triumfer inte minst i rollen som rörmokare från "Götlaborrg". Erik Kaa Hedberg gör rollen som Tjuven med en plastisk ekvilibristik som imponerar.
Linda Vincent, i rollen som surtanten från Luleå kommun, försöker verkligen skapa en teaterpjäs.
Till det nyskrivna i pjäsen hör en berättare där Linda Wincent som Thatcherliknande kommunalpolitiker fyller i där handlingen så kräver en förklaring. Hennes crush i statsministern ”Ulf” väcker munterhet – och är ett för genren typiskt stilgrepp för att roa den vuxna delen av publiken i något som ju i grund och botten är avsett för barn. Eller, kanske ska tilläggas, för barnen inom oss.
Nora Bredefeldt gör dottern Masarin, som tycker att Loranga är världens bästa pappa ”för han bryr sig inte om nånting”. Knappast en klockrent PK-artad replik i vår tid. Rollen är knepig då den mest utgör ett bollplank för Loranga, men Bredefeldt ger rollen all energi hon förmår.
Tyvärr är första akten alldeles för jämntjock, det lyfter inte trots ihärdiga skratt från teaterns personal. Det läggs lager på lager av tokigheter och jag saknar variation i tempot; en poetiskt upphöjd andhämtning som omväxling. Det blir mycket bättre efter paus som inleds med en förförisk egotripp i den högre skolan där Mattias Alkberg sjunger ”Vem är bäst – jag är bäst” i triumfatoriska durackord. Kanske helt analogt med vår tids jagfixering?