Hon berättar där om uppväxten i en ”känd kulturfamilj”. (Pappa, Pär Wästberg, mamma, Margareta Ekström).
Johanna Ekström (född 1970) behärskar verkligen språket, det är lätt att komma vidare i texten när hon för pennan. Det tyckte jag då och detsamma gäller nu i den nyutkomna ”Dagbok”. Men samtidigt stegrar jag mig. Nära 800 sidor dagbokstext från när någon, oavsett vem, är 25 till 30 år är i mastigaste laget även om den personen kan skriva bra.
Hur mycket som är redigerat är svårt att säga, men det är svårt att tro att dessa stilistiskt välskrivna dagböcker inte kommit till i syfte att någon gång publiceras, även om författaren säger att det inte förhåller sig så. I inledningen skriver hon att dagböckerna är väldigt utlämnande men att hon skyddas av sitt språkval. Hon skriver också att hon inte står för denna text till fullo, att det är det som skiljer en dagbok från litterära verk. Hon står för ”ångern som en spräcklig ingrediens i livet”. Hur kan man ångra att man var ung? Och var dagböckerna tänkta att publiceras men inte tillräckligt litterärt bra?
Så utlämnande är det nu inte, inte för någon som inte hör till bekantskapskretsen och kanske gottar sig åt för dem avslöjande detaljer.
För andra blir det långa transportsträckor av objektivt redovisande och av nattliga drömmar återgivna rätt upp och ner, ofta utan reflektioner. Det finns faktiskt inget tråkigare än att läsa mängder av drömmar utan ”dagsrester” och/eller med, just reflektioner. Vingarna fattas.
Mycket handlar om det liv ”planen” som Johanna Ekström och konstnären X ska bygga. I dagboken formuleras det här ”projektet” interfolierat av återkommande mardrömmar. De umgås i konstkretsar i London, New York, Los Angeles, eller Tanzania. I några nutidskommentarer (markerade i annan färg) betraktar hon sitt yngre jag som formades i en manipulerande borgerlig miljö. Kanske måste man ha erfarenhet av den miljön för att förstå vad konflikträdsla och anpassning innebär. I dagböckerna blir det i alla fall länge ljummet av undertryckta känslor. Men på sidan 733 står denna dröm: i natt drömde jag om ett litet barn som jag höll i handen. Hon var sjuk och mager och svårt loppbiten”. Här finns ju stoff till en intressant berättelse! Och några sidor senare äntligen lite självsyn om att bli ställd mot väggen och avtvingad ensamhetens sanning. Och så är det ju. Att ”inte bli sedd på rätt sätt” är en allmänmänsklig sårbarhet som börjar kunna hanteras när vi närmar oss just trettio och har samlat tillräckligt mycket erfarenhet för att kunna göra jämförelser mellan då och nu.