Musikrecension
Nyårskonsert med Luleå-Gammelstads manskör
Dirigent och pianist: Lennart Johansson
Solist: Nino Bisori, violin
Kulturens Hus
Måndag 30 december
Gunnar Wiklund, Avan-sonen som med sin smäktande baryton och stiliga gentlemannalook krossade hjärtan på löpande band för ett drygt halvsekel sedan. Där tidigare års tributer till dunderpipor som Elvis och Sinatra bitvis besvärats av baktunga tolkningar och mindre inspirerande repertoarval blir det här full pott såväl beträffande låtval som framförande. Kvällen inleds maximalt stämningssättande med Wiklunds ”anthem”, småstadshyllningen ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, varpå körledaren och pianisten Lennart Johansson och kvällens namnkunnige violinsolist Nino Bisori får visa upp sina färdigheter i Enrico Tosellis ”Serenad”. Därmed är kvällen i full gång, och vi kan glupa i oss av körens delikata tolkningar av Wiklunds eleganta, lätt vemodsfärgade sångskatt och då och då själva ta oss ton i allsångsdängor som ”Mest av allt” och ”Vi ska gå hand i hand”. ”Jag söker efter ord” , den svenska versionen av det melankoliska temat till snyftaren”Love story” funkar ypperligt i manskörstappning och uppsluppet gentlemannasväng levereras i ”Känn dig litet happy” . Nino Bisori trollbinder med sublima stråkdrag i en helt instrumental version av mindre kända ”Det är dags för en kyss” som visar sig vara skriven av Bisoris morfar Willy Hintz! Där ser man.
”Han måste gå” är populärmusik av det serent artiga slag som för alltid förpassats till den skamlösa nostalgins domäner och ”Adios amigo” värmer som allsång i ett sjömanskapell. Efter pausen går vi in i ett mer vemodsmättst segment som inleds med en av Wiklunds vackraste alster, ”Idag kan aldrig bli igår” där farbrorsröstkollektivet vaggsångsskönt besjunger saknaden och minnena kring det som oåterkalleligen är borta. ”Charmaine” är som en höstsolspromenad på en Paris-gata och körklangerna svävar som regnmoln i ärkeklassikern ”Regntunga skyar”. Are you lonesome tonight” blir ”Är du ensam ikväll”, en försynt förfrågan från ett fyrtiotal mogna och lätt kärlekskranka gossar som, ifall du skulle känna dig ensam, gladeligt tittar förbi på din kammare, och när vi närmar oss finalen sträcker de erfarna stämmorna ut sig så älvorna dansar, lyckostjärnorna blinkar och GPS-en är inställd på Samarkand i en lysande ”En månskenspromenad”.
Så avrundas det hela med en gåshudsframkallande ”Minns du den sommar” där minnet och saknaden efter den älskade lyser som en sommaräng genom den dystra hösten. Det som hamnar i förståndet ramlar lätt ut, men det som hamnar i hjärtat blir kvar.