Litteratur
Jonas Bonnier
Knutby
Albert Bonniers förlag
Det har gått 15 år sedan löpsedlarna dagligen fylldes med senaste nytt om dramat i Knutby. Fortfarande framstår det makabra händelseförloppet som en gåta – en gåta som Jonas Bonnier nu har undersökt i romanform.
Det brukar sägas att historien som utspelades i Knutby den 10 januari 2004 inte skulle gå att få igenom som idé i en deckare. Den skulle ha känts som alltför krystad och konstruerad – som osannolik. Dessvärre verkar den vara sann.
Ödet ville att jag för någon vecka sedan lunchade med Sven-Olof Ahlgren – pressfotografen som var först på plats efter mordet. Samma dag besökte jag Bokens Dag i Uppsala, där Jonas Bonnier berättade om boken. Så jag blev rejält påmind om själva dramat precis när boken anlände. (Bra att bli lite uppdaterad, det har ju ändå gått några år.)
Jonas Bonnier har valt fiktionen för att berätta om Knutby. Alla iblandade har andra namn liksom många av platserna. Däremot har han i stort sett följt vad som har hänt och hur – med fiktionens rätt till vissa tillägg och avdrag.
Det har skrivits flera böcker om Knutbydramat. Likaså har det gjorts flera radio- och tv-program och HBO spelar just nu in en dokumentär serie om händelsen. Så vad är det som Jonas Bonnier tillför? Svaret är människorna. Han tränger inkännande in bakom rubrikerna och ger oss känslorna – de inre monologerna. Man känner riktigt hur de utsatta trampar omkring i det gungfly som hela det kvasireligiösa fikonspråket och den påstått kristna miljön utsätter dem för.
I Knutbys Filadelfiaförsamling pågår en maktkamp och oskyldiga får sätta livet till. Det skulle utgå "en eld från Knutby" som skulle frälsa världen i de yttersta dagarna. I många fall är det egentolkade drömmar som får sätta agendan.
Frikyrkopastorn Helge Fossmo (här Sindre Forsman) må ha dömts – men hela församlingen var egentligen medskyldig. Bonnier lyckas ändå få läsaren att känna empati med församlingens medlemmar. De framstår som så insyltade i ett slags sagovärld att de inte kan se verkligheten. Deras öden griper verkligen tag i en i Bonniers framställning.
Det går egentligen inte att fatta att vuxna – utåt sett mentalt friskförklarade – människor kan tro på detta mumbojumbo. Giftermål med Jesus, Guds ord på sms, världens undergång, det underbara med att dö ("gå hem till Gud") och så vidare. Fast lite klokare känner man sig ändå efter läsningen av "Knutby". Lite klokare – men fortfarande lika omskakad.