Mando Diaos känslosamma kväll i Luleå: "Har hittat hem"

Mando Diao har kört järnet över hela jordklotet, men nu har bandet hittat hem. Rocka bra men folkhemmet bäst.

Björn Dixgårds röst höll hela vägen, trots att stämbanden fick kämpa.

Björn Dixgårds röst höll hela vägen, trots att stämbanden fick kämpa.

Foto: Magnus Tosser

Recension2022-04-29 22:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lugnet efter stormen. I solnedgången. 

I samma stolar som Sabaton spottat vilda salvor mot och skålade i bärs dagen innan slår sig en betydligt mer stillsam och uppklädd publik ner. Våldsamt ölsug i baren har ersatts med vinglas på afterwork. Så skulle det inte ha sett ut för tio år sedan.

undefined
Mando Diao lockade en fullsatt sal i Kulturens hus.

Det var nämligen inte länge sedan Mando Diao också blötte ner publiken med svett, saliv och dryck varje kväll de stod på – och nedanför – scenen. Många minns fortfarande kvällen i Umeå då ett 60-tal åskådare brakade igenom golvet under deras konsert.

Men det var då. 

Det ösiga rockbandet med tighta jeans och bar överkropp har klätt upp sig i kostymer och spelar numera tonsatt svensk poesi. Det är inte lika kul, men det är väldigt mycket finare.

undefined
Björn Dixgårds röst höll hela vägen, trots att stämbanden fick kämpa.

Den här turnén är tillägnad bandets svenska plattor, där lugnet, stroferna och melodierna tagit många kliv bort från rockklubbarna i Tyskland och flyttat in i P1-lyssnande trähus. Genom att sätta musik till några av landets mest framstående poetiska verk har publiken både vuxit och bytts ut. Nu är garagebandet från Borlänge folkkära på riktigt, den svenska musiken går hem i stugorna. Bokstavligt talat.

undefined
När Mando Diao drar ner volymen och låter Björn Dixgårds röst och bandets instrument tala för sig själva blir det bra tycker recensenten.

Det är lätt att tro att texterna kommer i första rummet när diktare som Gustaf Fröding och Karin Boye står för orden. Men för Mando Diao är det lika mycket en möjlighet att visa upp sitt musikaliska kunnande i folkhemmet ... förlåt Kulturens hus. När arrangemangen skalats ner till visnivå och nylonsträngade gitarrer får utrymme är det en helt ny sida som visas upp live.

Vi hör "Guuud vad fint" i stället för "Fy FAN vad bra".

"En sångarsaga", "Vi lever nu" och "Långsamt" levereras så finstämt att det känns som att de funnits för alltid. För att inte tala om duetten på "Håll mitt hjärta" (med en helt otrolig support i Kristofer Greczula) – inte ens Fröding hade hittat ord för den upplevelsen. 

Då är det lätt att glömma det segare partiet där bland annat "Vaggvisa för Stora Björn" gjorde skäl för sitt namn.

undefined
Kristofer Greczula gjorde ett stort intryck som support till Mando Diao.

Trumslagaren Patrik Heikinpieti, för kvällen förvandlad till trumsmekare, får chansen att visa hela släkten hur duktiga musiker de är och rysningarna över finstämda slingor är betydligt härligare än en rysning framkallad av spilld öl i nacken.

Jens Siverstedts eleganta gitarrslingor glimrar till, Björn Dixgårds röst är starkare och vackrare när han inte vrålar rock n' roll, Daniel Haglunds piano gör låtar som "I ungdomen" till svenska klassiker. 

undefined
Mando Diao med Björn Dixgård, till vänster, och Patrik Heikinpieti, till höger, fick stående ovationer efter konsertern och trummisen från Luleå fick tårar i ögonen.

Inför "Strövtåg i hembygden" bli först basisten CJ Fogelklou känslosam när han berättar om hur musikresan startade i Framnäs. Sedan kan inte "Patso" Heikinpieti hålla tillbaka känslorna när han riktar sig till sin familj på plats och det rinner tårar på scenen. Inte konstigt att deras mästerverk blir starkt då. Bandet har hittat hem på flera plan.

Även om det betyder att Mando Diao har blivit tråkiga så är den här turnén troligtvis det bästa de gjort i karriären. Njut av lugnet före nästa storm, bandet berättade i veckan att deras kommande album tar vid där avslutningslåten "Stjärnorna" slutar. Det blir "det skränigaste de någonsin gjort". Då blir det roligt igen, men knappast lika vackert.

undefined
Trummisen Patrik Heikinpieti, från Luleå, fick mycket uppmärksamhet under kvällen och höll ett känslosamt mellansnack.

Recension

Mando Diao

Kulturens hus, fredag 19.30

Längd: 90 minuter.

Publik: En fullsatt salong med hög medelåder – med Mando Diao-mått mätt.

Bäst: Känslostormen som bygger upp "Strövtåg i hembygden" gör framförandet oförglömligt.

Sämst: Lär Björn Dixgård stämband må, ett under att de utstår 90 minuters riv.

Betyg: 4