Ett brett form- och innehållsmässigt register ger självfallet fler ingångar till konstnärliga upplevelser än en konstsyn som enbart värderar idéerna och dess uttolkningar.
I dagens konstsamtal finns en tendens att värdera idén och dess tolkningar högre än förmågan att få en målad form att vibrera av inre spänningar, eller vetskapen om hur man förmedlar kylan i det svarta vattnet, hur man målar suset av vinden i trädkronorna eller hur man får målningen att vibrera av medvetslös eftermiddagshetta, det vill säga de poetiska kvaliteter som tidigare generationer av konstnärer lade sig vinn om att ladda sina bilder med.
Sture Meijer, som fyllt salarna I, II och III med sina oljor och gouacher, är en målare som ägnar sig åt den formen av konst. Lätt tillbakablickande spänner utställningen över ett brett tidsspann från den äldsta bilden från 1958 till bilder gjorda 2017. Merparten av bilderna är dock tillkomna under 2000-talet. Den första utställning jag såg med bilder av Meijer var någon gång under sjuttiotalet, då han målade märkliga parklandskap närmast flyhänt nyrealistiskt, fjärran från den målarmöda han ägnar sig åt idag. Då tycktes han poängtera att målet var det idémässiga innehållet och genomförandet av bildidéerna. Numer tycks vägen i sig vara målet, han river och sliter i färgen, skrapar och torkar bort, sparar ut och målar över. Han vinnlägger sig om levande ytor med stor omsorg om texturerna och färgplanen.
I detta ligger också ett medvetet förhållningssätt till själva målandet, det är inte bara en transportsträcka till förverkligandet av idén, utan idéerna föds ur nuet i själva processen. Meijer målar vad som kan liknas vid visuella dagboksanteckningar. Med en färghållning som för tankarna till äldre tiders klärobskyrmåleri tecknar han med okomplicerade kompositioner upp tablåer som i en tittskåpsteater. Det är frysta ögonblick, skådespel som stannat upp mitt i rörelsen. Scenerierna inarbetas lite torrt, ibland schumrande med kort penselkaraktär, på ett handgripligt fysiskt tillvägagångssätt.
Man kan tydligt se motståndet i materialet och i påföringen av färgen. Färgerna får kropp och massa. Meijers slutna figurer tycks byggas inifrån på ben som kläds med färglager till kött och hud. Marionetter och stela dockor, hundar och fåglar fyller bilderna och blir en katalog över själstillstånd och psykologiska arketyper. Bilderna är fyllda av konsthistoriska och mytologiska referenser men framförallt en kärlek till färgen och berättandet.
Vissa figurer för tankarna till skulpturer av Torsten Renqvist men Meijer är otvivelaktigt djupt förankrad i en svensk berättande målartradition företrädd av till exempel Hans Wigert, Lena Cronqvist, Hans Viksten, Dick Bengtsson och Karin Mamma Andersson.
I boken Sture Meijer, ”Målningar 1990 - 2000”, ur vilket recensionens inledande citatet är hämtat, säger han på något ställe att han egentligen aldrig blir klar med en målning. Det kan man märka i vissa av titlarna som är daterade med tidsspann som kan täcka in decennier.
Med sina 66 titlar är det en stor utställning som uppvisas, lite för stor kan jag tycka, med tanke på en del motivmässiga upprepningar. Meijer uppvisar en påfallande stilmässig konsekvens genom decennierna. Det kan uppfattas på gott och ont. Varje bild är förvisso ett nytt äventyr men det kan också innebära att man tryggt nöjer sig med att bekräftas för den man en gång var och de djärva sprången ut i det okända lockar inte längre.