Sången är viktig, Labbas bok sjunger och nynnar, rösterna är ett stort spel av tre kvinnor och så den sjö som dödades när den blev ett bihang till ett kraftverk, menar kritikern Jan-Olov Nyström.
Litteratur
Far inte till havet
Författare: Elin Anna Labba
Förlag: Norstedts
Paulus Utsi fick flytta fem gånger när storsamhället byggde sina jättelika vattenmagasin. Fem gånger, deras behov har ingen gräns säger han i sin mest berömda dikt: ”Jag står vid en strand/ Vid en strandlös strand/ Se er omkring/ Gamla stränder finns ej mer/ Främlingarna de stal dem från oss/ Deras behov har ingen gräns.”
Inga upprop, inga högtidstal fångar motsättningen mellan det nationella och samerna bättre än Utsis smärtsamma, suckande avslut: deras behov har ingen gräns! Hela det moderna samhällets omåttlighet, vinstjaktens girighet, modernitetens kyla; deras behov har ingen gräns. Hur många rättigheter än det samiska samhället erkänns, det Utsi skriver om är en undanträngd kulturs klarsynta klagan och det går som en lika stark ström genom Labbas roman.
En by, ett sommarviste ligger under vatten när Ingá och Rávdná försöker återvända. Det är ingen vardaglig prövning, att fråntas rätten till sin by och se den dränkas av ett kraftverksmagasin är en orätt, förblir en orätt. Och det som konstrueras är ingen utvidgad sjö, de ständiga nivåförändringarna skapar döda stränder, den dränkta vegetationen förändrar sjöns hela ekosystem, och ingen sjö har kåtatak som bryter vattenytan. Så producerades el för resten av samhället när det begav sig, och det gör det fortfarande.
Elin Anna Labbas romandebut "Far inte till havet" finns även tillgänglig på nordsamiska med titeln "Ale mana merrii".
Som bekant fick Elin Anna Labba Augustpriset 2020 för sin fackbok ”Herrarna satte oss hit”, om tvångsförflyttningarna av samer. Steget över till skönlitteraturen har gått smidigt, hennes språk är starkt, personligt, drivet av det ursinne som en lagrad orättvisa innehåller; att fråntas sitt land, utan att ens bli tillfrågad, att fösas undan med den lömska överlägsenhet som ett majoritetssamhälle inte ens behöver reflektera över, bara bära.
En kvinnoskildring, en rättviseroman, en sorgesång över det moderna som framtidsvagnen som föröder för försörjningens skull.
Sången är viktig, Labbas bok sjunger och nynnar, rösterna är ett stort spel av tre kvinnor och så den sjö som dödades när den blev ett bihang till ett kraftverk, vattnet talar, anklagar och försöker förstå. Det är mäktigt, poetiskt. Orätten är opersonlig, det finns ingen klassfiende att hata eller förstå, det livsavgörande sätts under vatten.