Naoko Sakata
Studio Acusticum, Stora salen, Festspelen i Piteå 14 juni.
Programmet utlovar experimentell musik, och visst blir det experimentellt när pianisten Naoko Sakata intar scenen. I en serie improvisationer medelst Steinway-flygel fyller hon med lätthet ut Stora salen alldeles själv.
Naoko Sakta beskriver själv sin kreativa process som följer: ”När jag sitter framför flygeln försvinner jag som person. Det finns inga hinder för mitt skapande, och jag följer inga regler för hur musiken ska uttryckas”.
Detta ska dock inte tolkas som att musiken saknar klassisk förankring. Det som snarare gör musiken experimentell är dess intuitiva dynamik. Här finns inga givna vägar för vart musiken ska gå, ingen av doktrinen förutbestämd bana. Finstämda partier med sköra melodier övergår snabbt i våldsamma crescendon, som en svinarg Chopin på steroider. Samtidigt kan kaotiska partier i tordönstil lika lätt övergå i jazzinfluerade teman eller snudd på barnsligt naiva melodier, ständigt inramade i en poetisk och suggestiv spelstil som är lika våldsam som den kan vara mjuk.
Djupt inkilad i Naoko Sakatas musik finns en kärna av den klassiska pianomusikens kanon som hon i stunden broderar ut med livlig fantasi. Mer än något annat kan hennes improvisationer läsas som en ständigt framväxande dikt, en musikalisk bild i vardande.
Publiken lät sig tilltalas. Efter entusiastiska och seglivade applåder återkommer en synbart glad Naoko Sakata till scenen för en extra improvisation. Det är bara synd att det inte fanns fler i publiken som kunde jubla, för detta var riktigt bra.