I samtalet som genomfördes innan spelningen lyfte Torbjörn Ömalm vikten av att göra minoritetsspråk coolt. 40 minuter senare går hans rockklubb upp och gör precis det.
Plattan ”Jiedna:Ajatuksia” är beundransvärd i sin ansats att presentera Gällivare på fyra språk i fyra låtar. Den har sina stunder. Men live blir det häftigare. Malmfältens rockklubb är coola och verkar ha norra Sveriges coolaste kompisar.
De flesta Luleåbor som tidigare sett dem har gjort det i betydligt svettigare framträdanden (tillsammans med Johan Airijoki). Med Mirja Palo och hennes evigt omstämda kantele blir det mindre rock och mer stämningsmusik. Sångaren från Arvidsjaur får strålkastarljuset på en handfull låtar och som bäst blir det i hyllningen till renen ”Bohccui lehkos giitus”.
Det är främst när "norrskenet från Leipojärvi" – Alma Augusta – kliver fram och tar publiken med storm som bandet gör skäl för sitt namn. Som en nedtonad Caroline af Ugglas är hennes två låtar kvällen höjdpunkt och hon tar rocken upp på scenen. Där har vi framtiden i gårdagens outfit, på tal om cool.
Med tanke på att språken ska lyftas fram är det däremot synd att sången ofta försvinner i ljudbilden.
Det går inte att inte skriva om David Väyrynen heller. Poeten inleder med genomgrymma "Gällivare kommun" och avslutar spelningen med en ironisk företagarkonferens. Bättre start och avslut går inte att få.
Att gå från en spelning och känna att du inte fått nog är ofta ett bra betyg. Men det kan också innebära en känsla av att inte vara tillfredsställd och i det här fallet känns det snarare så. Det som var på väg att bli toppen tog slut när det var som roligast.