Mikael Wiehe bjöd på mängder av odödliga låtar i Luleå och publiken fick ett vemodigt avsked från den stora artisten.
En av Sveriges största artister genom tiderna sätter punkt. Samtidigt kommer Roxette tillbaka i ny form, Abba gör musik – till och med Guns n' roses har återuppstått. Vi har många gånger lärt oss att avskedsturné inte behöver betyda slutet bara för att musikerna hävdar det.
Vem i hela världen kan man lita på? Möjligtvis Mikael Wiehe.
Onsdagskvällen kan mycket väl vara den sista gången kampsångernas mohikan uppträder i Luleå. Det är turnépremiär och den första av många avsked runt om i Norden. Början på slutet för Mikael Wiehes karriär.
Artisten, som snart fyller 76 år, har sagt att han vill göra sin sista stora turné medan han fortfarande står på benen, kommer ihåg låtarna och kan höra applåderna.
Det är fint och värdigt. Förvisso ställer han sig inte upp ens för att byta gitarr, han tar ibland hjälp av nedskrivna låttexter och klagar på att öronsnäckorna gör att publiken hörs dåligt.
Rösten är lika stark som engagerad tycker recensenten. Trots att han ibland behöver hjälp av nedskrivna låttexter.
Visst finns det tecken på att det här är det sista vi får se av Mikael Wiehe på scenen. Ibland är framförandet lite taffligt, mycket går långsammare (framförallt mellan låtarna) och det är svårt att höra skillnad på ringrost och rostiga verk.
Oftast är artisten bara kompad av gitarr och klaviatur, ibland perfekt arrangerat – ibland inte alls.
Samtidigt tänker Mikael Wiehe leva tills han dör, han både sjunger och pratar engagerat. Och låtarna lever i allra högsta grad.
Mikael Wiehe i Kulturens hus
Det har gått drygt 50 år sedan han bildade Hoola Bandoola Band och nu står Mikael Wiehe på scenen för att tacka för sig. Tanken är både svindlande och lite sorglig. Det är något fint och ledsamt i att veta att allt sker för sista gången.
Aldrig mer ska publiken i Luleå få höra hans r knastrar i högtalarna. Aldrig mer omständliga gitarrbyten. Inga mellansnack lästa innantill. Det blir inte fler innebörder på ständigt aktuella texter. Aldrig mer utläggningar om klassklyftor, skämt om Liberalerna eller historier om diktaturer.
Mikael Wiehe i Kulturens hus
Många av låtarna är odödliga klassiker och de får högst applåder denna kväll. Ovationerna beror inte lika mycket på hur de framförs som på vad de betytt för publiken genom åren. En sista gång får publiken höra allt från "Flickan och kråkan" och "Den jag kunde va" till "Titanic" och "Sång till friheten".
Ett värdigt avslut. Tills vidare.